Pappan drack – Björn blev klassens clown

Profilen

När Björn Lanefelt var tonåring blev han klassens clown. Han fick alla att skratta, men var ofta elak och ironisk.
Först några år senare förstod han att det var ett sätt att hålla människor på distans och att det var en följd av pappans alkoholism.

Snart 40 år efter hans tonårstid jobbar Björn Lanefelt som linjeledare och lärare på Wendelsbergs folkhögskola. Vi sätter oss i ett av rummen i den anrika och knarrande huvudbyggnaden.

– Jag tränar fortfarande
på att inte vara den där clownen. Det var en strategi jag hade för att inte släppa någon nära. Nu försöker jag bli mer ödmjuk och bättre på att visa känslor och närhet. Det är något jag fortfarande måste jobba med varje dag, säger han.

När Björn växte upp i Skene i slutet av 60-talet och på 70-talet drack hans pappa hårt, i perioder tre 75:or om dagen. Men utåt fungerade familjen. Pappan var rektor på en skola nära hemmet och skötte jobbet. Han drack på kvällar, helger och sin långa semester.

– Man han var aldrig våldsam mot någon. Han var bara grå och tråkig, minns Björn.

Byggde upp ilska

Trots en stark mamma präglade uppväxten med pappans alkoholism Björn väldigt mycket. Bland annat byggde han upp en ilska.

– Pappa var välutbildad och kulturell, vi var ofta på teater, opera och konserter. Han skrev böcker i hembygdsföre-
ningen. Jag var arg på honom för jag tyckte att han slarvade bort allt det där.

Björn som själv varit nykterist hela livet trodde länge att han inte hade några likheter med sin far. Första gången han fick insikt om att skillnaderna trots allt inte var så stora var när själv skulle bli pappa för första gången.

– Mina vänner sa det till mig. ”Du blir inte en bra pappa om du fortsätter så här. ”Du är som Thomas”. Alltså som min pappa. Jag var ironisk och kall, allt var svart eller vitt, jag hade inga
nyanser.

Där och då började han sin långa utvecklingsprocess.

– Jag förstod att jag också har en missbrukarpersonlighet. Jag var känslokall, egoistisk och utnyttjade människor. Så ville jag inte ha det när jag skulle uppfostra barn, säger Björn.

Han hittade till Ersta vändpunkten som hade gruppverksamhet för anhöriga till någon med missbruk.

– Där började jag träna. Bland annat på att be om hjälp. Det är nog det svåraste.

Han upplevde det som att det blev en jätteskillnad på vem han var.

– Men det blev inte tillräckligt bra. Jag ock min fru skiljde oss när vår dotter var ett år. Jag förstår nu att det inte gick att vara ihop med den typ jag var då.

Vägar att överleva

Redan under tonåren började han hitta vägar för att överleva. Han spelade fotboll i Skene IF men fick aldrig chansen i en enda match på fem år trots att han var den som tränade mest.

I 15-16-årsåldern hittade han teatern på Ungdomens nykterhetsförbund (UNF) i Skene.

– Där blev jag något. Det var också då som jag förstod att pappa inte var som andra pappor.

Björn blev även punkare och började spela innebandy där han till skillnad mot i fotbollen blev en i laget. Han hittade fler och fler anledningar att inte vara i hemmet där pappan drack och somnade tidigt.

Han höll allt som en hemlighet tills han var 20 år och hade en flickvän som han berättade för. Då hade hon redan förstått hur det låg till.

– Det var ändå väldigt skönt att våga berätta för någon. Och det är något jag märkt när jag åker runt och före-
läser om att vara medberoende. Om det till exempel är en aula med skolelever så kommer det varje gång fram ett par-tre personer och säger hur skönt det var att höra mig berätta och att de själva inte klarat det. Det visar på hur stort detta problem är.

Teatern och engagemanget
i UNF i Skene ledde till att Björn tidigt började jobba med ungdomar med olika beroenden.

– Jag insåg att jag ville jobba med människor och började inom behandlingssvängen. Först ideellt inom UNF. Sedan på behandlingshem, berättar Björn.

Han kände direkt att han passade in och var bra på det jobbet och skaffade sig också utbildning.

– Det var den enda fördelen med min uppväxt. Jag kunde vara konsekvent eftersom jag inte kände så mycket samtidigt som jag ändå hade empati, så det var jag duktig på.

Så småningom blev han
föreståndare för ett HVB-hem för barn och ungdomar.

Slutade aldrig dricka

När första dottern kom hade Björn förhoppningar om att pappan skulle sluta dricka när han blev farfar. Men han slutade aldrig, han blev pensionär när han var 62 och dog när han var 64.

– När han gick bort var det en lättnad och väldigt jobbigt. Jag slapp ju alla bekymmer med honom. Men jag älskade ju min pappa när han var nykter. Det var alkoholisten i honom jag hatade och jag kunde också förlåta honom.

Genom åren har Björn sakta blivit bättre och bättre på de saker han jobbat med i sig själv.

– Men inte helt bra. Jag känner mer. Nackdelen är att jag är mer ledsen. Sedan har jag fortfarande svårt att säga till min sambo och barnen att jag älskar dem, och att visa att jag älskar dem. Jag har svårt när någon människa kommer fram och kramar mig. Då får jag förklara.

Den där elaka clownen har han i princip lämnat bakom sig. I vissa trängda lägen och nya situationer kan den dyka upp.

– Men jag älskar humor och försöker använda humor på det sätt som den ska användas, jag försöker lära mig vad som är normalt. Jag skämtar mer med mig själv.

Försonats med sig själv

En bok han haft mycket hjälp av är ”Jaget och missbrukaren”.

– När jag läste den försonades jag med mig själv. Jag förstod att min personlighet var kidnappad och kunde förstå mig själv bättre.

Kan du känna dig nöjd med din utveckling någon gång?

– Ja. Men förändring tar energi och vi har bara en viss mängd energi. Jag frågar mig också hela tiden om det är värt att göra den förändringen. Om jag hade haft bättre självinsikt hade jag kanske kunnat ändra mig tidigare. Men jag har tur och har många ärliga vänner som ger mig feedback, säger Björn.

Han går fortfarande på tolvstegsprogrammet för anhöriga. Även hans barn har fått hjälp genom åren. Den äldsta dottern är den enda som träffat sin farfar, men de två yngsta är påverkade indirekt genom Björn.

Nu har Björn jobbat på Wendelsberg i 14 år. Han är linjeledare och undervisar i ledarskap, teambuilding och föreläser om beroende och droger.

På fritiden älskar han att åka skidor utför. Vid jultid varje år i 23 år har han varit med och arrangerat en resa till alperna för personer och familjer som på något sätt drabbats av missbruk.

– Det är nog det jag är mest stolt över, att jag var med och drog igång det och att det fortfarande håller i sig, det gillar jag.

Cirka 100 personer åker varje år med i IOGT-NTO:s regi. För dem som inte har så gott om pengar går det att få bidrag.

– Det är en resa för dem som vill fira en vit jul och som vill veta mer. För mig var det skönt med det andningshålet.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

gillahppafacebook