• Bild: ANNA MATTISSON
    SER FRAMÅT. Elisabeth Andersson går i pension från Furuhällsskolan.
  • Bild: ANNA MATTISSON
    SER FRAMÅT. Elisabeth Andersson går i pension från Furuhällsskolan.
  • Bild: ANNA MATTISSON
    FÖR BARNENS BÄSTA.Ccc

Sista skoldagen för Furuhällsskolans rektor

Profilen

– Jag är inte här för att vara chef, jag vill göra skillnad för barnen, säger Elisabeth Andersson.
Efter 35 år i elevers tjänst har Furuhällsskolans rektor varit med om sin sista skolavslutning och laddar inför pensionen.

– JAG MINNS INTE vem som sa att ”En bra chef är en medelmåtta och lite lat”, men det stämmer bra på mig. Då delegerar man till andra och litar på personalen. Det är en framgångsfaktor: att se alla och att lyssna på dem, säger Elisabeth Andersson.

En inställning som ser ut att ha fungerat bra, inte bara på de anställda utan också eleverna. Runt omkring henne på kontoret står färgglada papperstulpaner. Varje barn på hela skolan har gjort en blomma till henne som avskedspresent.

För Elisabeth själv var uppväxten inte helt enkel. Hon kommer från en familj som hon beskriver som ”inte så välfungerande” och där mycket ansvar för syskonen landade på henne. Dessutom gick det rätt dåligt i skolan.

– Jag kämpade som en blå.

Förändrade allt

I sexan hände dock något som förändrade allt: En ny lärare började på hennes skola i Biskopsgården. En lärare som inte bara lät barnen arbeta mer praktiskt på lektionerna i stället för att bara hålla sig till böckerna, utan också såg sina elever. Elisabeth minns hur de skulle sätta ihop ett program om Carl von Linné och hur läraren föreslagit att Elisabeth skulle spela huvudrollen eftersom hon heter Linnéa i mellannamn. Att läraren både upptäckt att hon hade ett mellannamn och att hon kommit ihåg och lyft fram det skakade om Elisabeth.

– Hon såg mig.

Sån skulle hon också bli när hon blev stor. Drömmen om att utbilda sig till lärare var född och den var stark. När hon som 18-åring började träna tjejer i fotboll växte den sig ännu starkare, det var roligt att leda andra!

Elisabeth läste upp sina betyg, åkte till England för att få bukt med sin trilskande engelska och sökte in till lärarhögskolan tre gånger. Till slut kom hon in. Och skolan förändrade hennes liv en andra gång.

Blev öppnare

Under åren på lärarutbildningen lärde hon sig inte bara att vara pedagog utan låste också upp blockeringar i sig själv. Hon blev öppnare och mer fysisk med människor i sin omgivning och bröt destruktiva mönster.

– Skolan gör skillnad. Särskilt för de barn som inte har med sig tryggheten från början. Jag vet att alla kan om de får en chans och blir sedda.

I och med den utveckling hon gick igenom bröt hon också en knakande och skadlig kärleksrelation, sedan hon blivit kär i pojkvännens arbetskompis Stig.

– Både jag och Stig hade varsin relation redan och sårade en massa folk omkring oss men det gick inte att säga nej. Det var den stora passionen, minns hon.

35 år senare bor hon och Stig fortfarande ihop i Mölnlycke, har två barn och ett barnbarn och planerar för en fin pensionärstid tillsammans.

Fick tjänst i Härryda

Samtidigt som Stig kom in i Elisabeths liv gjorde lärarlivet det på allvar. Hon var nyutexaminerad och hoppade in här och där på ”alla skolor i hela Härryda kommun”. Till slut kom en öppning och hon fick en fast halvtidstjänst på Härrydaskolan. Elisabeths pigga och öppna ansikte mjuknar ännu ett snäpp när hon berättar om tiden på Härrydaskolan. Hur hon fick en egen klass efter ett par år, hur kreativa kollegorna var och hur skolan var så liten att det gick att få igenom sina idéer och förslag direkt. Elisabeth uppgraderades till vikarierande tillsynslärare och därefter ett vikariat som biträdande rektor, en sorts lokal hjälp till rektorn som satt på Landvetterskolan. Året därpå fick Härrydaskolan och Eskilsbyskolan sin allra första egna rektor: Elisabeth. Stoltheten lyser omkring henne när hon berättar om allt som skulle byggas upp från noll, hela organisationen som skulle förändras, det var spännande. Inte ens en rektorsexpedition fanns från början.

Sökte jobb i Ale

De senaste sju åren har Elisabeth varit rektor på Furuhällsskolan i Mölnlycke. Det var dock rätt nära att livet tog en helt annan riktning. Hon hade jobbat i både Härryda och Rävlanda och kände sig färdig med Härryda kommun. Gick på intervju i Ale kommun och väntade på svar. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Till slut pratade hon med skolledningen i Härryda kommun och fick reda på att Furuhällsskolan behövde en ny rektor. Fridaskolan hade precis öppnat och 90 barn hade försvunnit dit, samtidigt som personal blivit övertalig och totalt tio anställda slutat av den eller andra anledningar. Två av dem var rektorerna. Skolan stod alltså helt utan ledning och allt var i förändring. Elisabeth hoppade på det direkt.

– Jag tycker ju om när det är rörigt och behöver styras upp.

När hon sedan ringde till Ale kommun fick hon en lång rad frågetecken i luren. Hade ingen hört av sig? Hon kunde få välja mellan tre olika skolor att vara rektor över om hon ville! Men då var valet redan gjort och Elisabeth tackade nej.

Gjorde femårsplan

På Furuhäll började hon med att visa sin inramade femårsplan för personalen. Den går ut på att skapa en god lärmiljö och en stabil organisation och att varje beslut ska göras med elevens bästa i tanken, ”Hur gynnar detta eleven?”.

Med det som utgångspunkt hoppade hon sedan rakt in i ledarskapet. Hon plockade bland annat bort ur- och skurdelen av skolan eftersom hon tyckte att det blivit som en separat enhet. Utan den kunde alla barnen få bättre tillgång till undervisning om och i naturen, menade hon. Och framför allt skulle skolans klasser inte vara så uppdelade utan samverka.

– Jag är jättenoga med vikänslan. Jag tänker fortfarande att vi är ett lag, precis som när jag var fotbollstränare, säger hon och berättar samtidigt att många föräldrar var upprörda över beslutet.

Trots det stod hon bestämt kvar vid sin åsikt och genomförde förändringen.

– Så länge jag vet att det här gör jag för ungarna, då står jag kvar i det. Jag är en doer. Jag går, jag pratar, jag viftar och jag tar beslut för barnen och personalen, säger hon.

Sätter eleverna först

För Elisabeth handlar rektorsrollen om att sätta eleverna och personalen först. Hon pratar om vikten av att se alla, att lyfta upp och pusha på.

– Jag är bra på att organisera, lyfta människor och delegera. Och jag försöker alltid vara tillgänglig och lyssna för att se vad som ligger bakom vad folk säger. Jag vill skapa en trygghet och tydlighet i skolan, säger hon.

Också som förälder har hon haft den inställningen. Barnen och maken har fått mycket av hennes tid och släkten är viktig. Det har funnits ramar och regler och regelbundna tider. Och mycket tid att hinna se sina döttrar, maken och syskonen, och åka på äventyr runt om i världen då och då. Jobbet har fått stanna på jobbet.

– När jag blev rektor sa jag ”40 timmar, that’s it!” Jag har aldrig tagit hem en jobbväska.

Framtiden som pensionär invigs med äldsta dotterns bröllop innan Elisabeth och maken åker på en tur till södra Portugal.

– Vi ska ta tält med oss och träna på att ta dagen som den kommer, säger hon muntert.

Någon tid att sörja karriärens slut har hon inte.

– Jag gillar framtiden. Jag är inte en sån som tittar så mycket i backspegeln. Det är framåt jag ska och det finns inga stopp, bara möjligheter.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

gillahppafacebook