• Bild: JENNY FÖRANDER
    ÅTERVÄNDER HEM. Jonas Liljeqvist har jobbat flera år utomlands som kyrkoherde i Wien och i Södra Frankrike och Monaco. Nu flyttar han hem till Sandared och blir kyrkoherde i Björketorps församling.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER

Kyrkoherden har hittat sin hamn

Profilen

SKUT-tarmen och en operaälskande svärfar förde Jonas Liljeqvist till Wien och sedan vidare till franska Rivieran.
Nu känner han sig redo att rota sig på hemmaplan.
1 september tillträdde Jonas Liljeqvist tjänsten som kyrkoherde i Björketorps församling.

Förra söndagen höll Jonas Liljeqvist sin inträdespredikan i Björketorps kyrka. I talet gjorde han en liknelse mellan kyrkan och en restaurang. Man går dit med förväntan och en hunger som man vill mätta. I upplevelsen ingår också allt runtomkring: Hur man tas emot av personalen, hur maten är upplagd eller hur gudstjänsten gestaltas, bland annat med hjälp av musiken.

– Restaurang är från början ett bibliskt ord som har med vila att göra. I 1700-
talets Paris var det en värdshusvärd som satte upp en skylt med ordet restaurang på. Sedan dess har ordet spridit sig, berättar Jonas.

Växte upp i Sandared

Efter tre år som kyrko-
herde i Svenska kyrkan i Sydfrankrike och Monaco kan han sin franska historia. Jonas egen historia börjar dock någon helt annanstans, i Sandared utanför Borås.
Jonas pappa var präst och under en period var sonen övertygad om att bli vad som helst utom just det.

– Men så kom jag med i kyrkans ungdom. En ungdomsledare sa att han skulle komma och hämta mig med sin vespa om jag inte kom dit.

Efter gymnasiet var det tänkt att han skulle göra lumpen, men i stället bröt han benet och började jobba som assistent i församlingen.

– Då fick jag prova på att jobba i kyrkan och beslutet att börja läsa till präst mognade fram. 1982 började jag läsa teologi i Uppsala. Det var en rad enskilda personer som uppmuntrade mig samtidigt som jag bad mycket och upplevde en kallelse av Gud, säger Jonas.

Färdig präst

Fem år senare var han färdig präst och biskopen placerade honom i Tidaholm.

– Det kändes lite konstigt. Min pappa var präst i Tidaholm tills jag var sex år så alla visste vem jag var men jag visste inte vilka de var.

Ganska snart blev han erbjuden en tjänst i Sjöbo kyrka i Borås.

– De hade just inlett ett samarbete med EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) och det blev en slags nystart. Vi var ett gäng jämnåriga och det var fantastiskt kul.

Därefter fick han en
arbetsledande roll i Caroli kyrka i centrala Borås. Hustrun Christina hade dock sagt att ”när prästtjänsten i Wien blir ledig söker vi dit.”

– Hon växte upp med en operaälskande far, förklarar Jonas lockelsen till den klassiska musikens huvudstad.

Ledig tjänst i Wien

År 2000 blev tjänsten i Wien ledig, Jonas sökte och fick jobbet. Kyrkan låg i en vacker miljö i ett gammalt kloster och Jonas och hans familj flyttade in i det som varit munkarnas gamla
kapell. Kyrkobesökarna bestod av utflyttade svenskar
i alla åldrar. Jonas höll i gudstjänster, veckomässor och morgonbön men gjorde också sjukhus- och fängelsebesök när svenskar råkat illa ut eller hamnat bakom galler.

Han reste till Budapest och Prag för att hålla gudstjänster och då och då var det något svenskt par som ville gifta sig på en österrikisk alptopp. Han höll kontakt med ambassaden och ordnade firande av alla svenska högtider.

– Vi hade en stor julmarknad. Det kom 4 000 personer på en dag. Österrikare älskar julmarknader. Svenskarna kom för att få glögg och Falbygdens ost.

Tack vare kontakter på Volvo lastvagnar lyckades de få dit tre pallar pepparkakor som lastades tillsammans med reservdelar till bilfabriken.

Ärtsoppan drog folk

När kyrkan serverade ärtsoppa och pannkakor var det också stor uppslutning.

2004 blev tjänsten som
kyrkoherde på Tjörn ledig och Jonas och hans familj bestämde sig för att flytta igen.

– Ända sedan jag var liten har vi spenderat somrarna på Härön utanför Tjörn. Vi tyckte det skulle vara kul att få uppleva att bo längst ut vid havet hela året runt, säger Jonas.

De bosatte sig i Skärhamn där Jonas var kyrkoherde och kontraktsprost fram till 2012 då Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) erbjöd honom ett
vikariat i Wien.

– Precis som man säger att en sjöman har en sjötarm som drar så hade jag utvecklat en liten SKUT-tarm. Vi ville passa på att sticka iväg en gång till, säger Jonas.

Medan han var i Wien fick han tips om att de sökte en ny präst i södra Frankrike och Monaco. Jonas såg en chans att få använda franskan han lärt sig i skolan och flyttade vidare till Cagnes-sur-Mer på franska Rivieran.

Till skillnad från i Wien där alla generationer besökte svenska kyrkan bestod kyrkobesökarna på Rivieran mest av äldre personer och en del unga svenskor som deltog i mamma-barn-grupperna.

– De finns en bild av att det bara är rika svenskar som bor på franska Rivieran. De finns men det är också många helt vanliga som kanske sålt huset i Sverige och inte är speciellt rika. Det finns hela spektrat, säger Jonas.

Fanns inget kyrkorum

När han kom dit höll församlingslokalen på att
renoveras och det fanns inget
kyrkorum. De startade en
insamling och efter två år hade de samlat in tillräckligt med pengar för att kunna bygga om en loggia (pelargång) till kyrkolokal.

– Det är en medeltida by med en gammal stadsmur. Vi hade stadsmuren som en av väggarna och satte upp glasväggar mellan pelarna.

Erland Forsberg, berömd ikonmålare från Benareby, kom dit och gjorde en målning som stod färdig lagom tills biskopen invigde lokalen hösten 2015.

Saknade familjen

Jonas trivdes med det sydfranska klimatet, men saknade familjen som stannat kvar i Sverige så efter tre år flyttade han hem och tog en vanlig prästtjänst på Orust. Kort därefter fick han höra att Björketorps församling sökte en ny kyrkoherde.

– Jag hade precis börjat på Orust och kunde inte med att söka tjänsten, men när de
avbröt rekryteringsprocessen i Björketorp och tog upp den igen efter ett halvår såg jag det som ett tecken på att jag borde söka mig hit.

Det lockade honom att återvända till trakten där han växte upp samtidigt som han trivs i rollen som kyrkoherde.

– Jag har varit kyrkoherde
i 16 år och kände att jag hade några år kvar att ge. På Orust var jag en vanlig församlingspräst, det kändes lite som att sitta på läktaren. Jag är van att vara med och styra och leda, säger Jonas.

Efter en knapp vecka på posten ser han det som att han fortfarande håller på att skola in sig.

– Jag vill lära mig hur det fungerar här. Sedan hoppas jag att kunna bidra med min erfarenhet så att allt det fina som finns här kan fortsätta att utvecklas väl.

Bibelordet är viktigt

Till skillnad från sin före-
trädare ser han det som en självklarhet att det finns både manliga och kvinnliga
präster. I övrigt vill han
bidra till att föra vidare den kyrkliga traditionen som finns i församlingen.

– Jag känner mig hemma i Västgötafromheten där ”kyrkan är kyrka” och bibelordet är viktigt. Man gör inte mycket väsen av sig utan känner ett lugn och en trygghet i Gud och i hela livet.

Han har ännu inte hållit sin första gudstjänst och vet inte hur många kyrkobesökare som brukar komma till vardags. Han vill förstås nå ut till så många som möjligt men tycker inte mängden besökare är det allra viktigaste.

– En väldigt varm dag i Frankrike kom det bara en besökare till gudstjänsten. Hon hade aldrig varit där förut men kom varje söndag efter det. Hon kände sig så välkommen.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

gillahppafacebook