• Bild: Anna Mattisson
    Lever upp. Ulla Krusell trivs framför pianot. Det första pianot baxades in i hennes liv när hon var sex år och relationen har hållit i sig sedan dess, även om fiol blev huvudinstrumentet.
  • Bild: Anna Mattisson
  • Bild: Anna Mattisson

Musiken är Ullas röda tråd

Profilen

Hon hade aldrig några författardrömmar, men skrev en bok ändå.
För knappt två veckor sedan gav Ulla Krusell ut en självbiografi full av musikpassion, kärlek och Hindåsliv.

Doften är det första som möter mig när jag stiger in i det röda 1700-tals-
huset på Fagerhultsvägen i Hindås. En tung doft, som en blandning av gammalt hus och lyxig tvål, något tidlöst parfymerat. Den andra saken som möter mig är taket. Det är lågt i tak, innan tillbyggnaden på 70-talet fick Ulla stå där trappen öppnar sig mot övervåningen för att kunna spela utan att fiolstråken slog i.

Ulla visar runt i huset där hon och maken Jan bott i 52 år, nästan lika länge som de varit gifta. Promenerar över mjuka mattor, förbi punktbelysningen som varmt lyser upp väggar täckta av stora, färgstarka tavlor i grönt och rött och guld. Förbi en hel vägg full av foton på barn och barnbarn och andra släktingar. Och här är en bild på föräldrarna som skötte fiskhandeln i Hindås förr i tiden.

Pappa var brandman

Och där syns ett svartvitt foto på hennes far som var brandman och hjälper till att släcka en eld på Hindås station. Ulla seglar förbi ett 20 år gammalt, inglasat klipp från Härryda-Posten och berättar om hur hennes äldsta söner utsågs till årets företagare 1997. Allt tycks finnas bevarat, både det som var och det som är.

Och så kommer vi till husets hjärta i Ullas anatomiperspektiv: musikrummet. Ett stort träfärgat piano lyses upp av två små lampor, här finns skivor, musikböcker, ett notställ för fiol… All hennes passion samlad. När hon sätter sig ned vid pianot för att jag ska ta en bild lever hon upp så det sjunger om det, hela hon är kraft och glädje över tangenterna och den bestämda, flygande musiken leker sig ut över hela rummet.

Som att träffa en vän

Att skriva har varit en glädje på ett annat sätt. Ulla slår sig ned i en soffa för att berätta. På bordet framför henne ligger självbiografin hon precis fått från tryckeriet. Lite märkligt är det att vara klar, efter tre års arbete.

– Att sätta sig och skriva på kvällarna har nästan varit som att träffa en vän, säger hon.

Att få till en bok har aldrig
varit någon dröm, tvärt om. Det mest skönlitterära hon skrivit förut är ”dåliga julklappsrim” påstår hon. Men så, när en före detta kollega berättade om sitt biografiprojekt, föddes en plötslig lust att sammanställa och berätta.

– Jag ville att musiken skulle vara den röda tråden, den är mitt liv.

Pianot kånkades in

Och musiken finns där. I det sjunde kapitlet kånkas den in. ”Mamma och pappa har köpt ett piano! En sommardag, när jag var sex år, kom en lastbil till Furuhöjd. På flaket stod ett piano i mörkrött trä. Innan det bars in i huset kände jag på tangenterna och lyckades ta ut Bä bä vita lamm.” Ullas huvudinstrument blev dock fiolen, som hon lärde sig spela på med hjälp av en judisk musiker som hamnat i Hindås efter att ha flytt från Österrike under kriget. Robert Haenflein flyttade in i grannhuset och den sexåriga Ulla knogade hem till honom två gånger i veckan för fiollektioner.

Musikintresset följde sedan med henne genom hela livet. Hon spelade i flickskolans skolorkester, filade på klassisk musik med sin skickliga pianist till bror och lyssnade på jazz.

1960, när Ulla var 19 år, sökte hon till musiklärarlinjen på Göteborgs Musikkonservatorium. Hela sommaren övade hon fiol, piano, sång, orgel och musikteori, och hon kom in…! I ett brev till sin pojkvän som publicerats i boken jublar hon över beskedet: ”Det är inte klokt! Fantastiskt! Jag är så lycklig så jag tror jag får spader!”

Träffades som 14-åring

Maken Jan tittar nyfiket in genom dörren och smyger ut igen för att inte störa intervjun. För 62 år sedan steg han in genom en annan Hindåsdörr och rakt in i Ullas hjärta. Hennes bok börjar med det, hur hennes kompis hade fest och hade bjudit in fyra tonårskillar från Göteborg. Hur det pirrade i hennes 14-åriga hjärta när de steg på från regnrusket utomhus och hur den gulligaste bjöd upp henne när grammofonen gått ett tag och det var dags att dansa.

– Vad heter du?

– Jan, och du?

Jan följde med både genom livet och självbiografin. De ”kilade stadigt”och gick på bio, träffade kompisar och njöt av jazzspelningar i Göteborg.

Sommaren 1961 åkte de till Österrike tillsammans. Besökte Mozarts barndomshem och gick på två konserter. På vägen mellan Salzburg och Wien pratade de om romantik i bilen. I en liten stad på vägen stannade de och gick omkring lite. Tittade i en juvelerares skyltfönster. Pratade.

– Ska vi?

Det skulle de. De köpte ringar och körde till en äng där de stannade. Med två kor som vittnen förlovade sig Jan och Ulla med varandra.

– Det var samma dag som de började bygga Berlin-
muren, minns Ulla.

Några år senare föddes den första sonen av tre.

Musiklärare

Musikaliskt fortsatte banan in mot undervisning. Under karriären var hon musiklärare och har undervisat på allt ifrån lågstadiet till högskolan i Borås. Plus att hon haft elever hemma. Nu har hon lämnat undervisningen och gått i pension, förutom att hon hjälper ett barnbarn lite. Spelar gör hon dock fortfarande.

– Jag spelar varje dag, Jan får musik till sin dusch, skämtar hon.

– Och så leker jag musik med de yngsta barnbarnen.

Förutom jobbet och hemmalivet med familjen har Ulla också hunnit med en hel del resor. Hon berättar att hon varit i både Tyskland, Schweiz, Frankrike, USA, Gambia, Turkiet, Grekland och Ryssland. Och så Thailand och Japan förstås, där två av sönerna bor med sina familjer.

– Det har varit en livsstil att se och uppleva mycket och vi har gjort många
resor, men det har jag inte tagit med i boken. Det är en massa människor som reser nuförtiden.

Att skriva om sitt liv, och gå igenom allt igen, har varit stort.

– Ibland har jag nästan gråtit, det har berört mig jättemycket. Och det känns lite hedrande att de människor jag skrivit om kan få finnas kvar, i boken.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

gillahppafacebook