• Richard Ingemann

När roasten blivit vidbränd

Gästkrönikan

Det plingade till i mobilen. Blodet i ådrorna och venerna frös. Hjärtat dunkade. Hårt. Hårt så att det nästan trillade ut. Det var tio minuter kvar av lektionen. Läraren pratade om… hon visste inte. Hörde inte. Hon ville inte titta, men handen tvingade henne att ta upp mobilen ur fickan. Knappade in koden. Katastrof!

”Leia! Vad tittar du på!” läraren stod precis bakom och såg helt förfärad ut. Han hade sett. Det fanns inget tvivel. Hon ville bara dö.

Det hade börjat som en kul grej. En jargong. De skojade med varandra. Roastade på Snap. Alla garvade. Det var kul. Efter ett tag hade tonen blivit hårdare. Skratten hade falnat, blivit konstlade och till slut påtvingade. Nyfikenheten och den härliga känslan när det plingade i mobilen hade bytts ut till nervositet och rädsla.

Rädslan hade även fångat alla i ett järngrepp. Ingen vågade sluta. Även att det kändes såå fel fortsatte alla. Det gick helt enkelt inte att sluta. Fortare. Grövre. Ord som hora, bög och mongo kändes som virtuella smekningar i jämförelse bilderna som nu cirkulerade. Det var som om hela klassen satt i en skenande buss med ”highway to hell” på högsta volym i högtalarna, samtidigt som alla tog selfies och postade dem på Insta.

Som tur var dog inte Leia. Hon hade två fantastiska föräldrar som insåg och agerade innan det gått så långt att den mörka sidan lyckats segra. Tillsammans med andra föräldrar och i samarbete med skolan lyckades man stoppa den skenande bussen. Visst fanns det ärr som behövde lång tid att läka, men den goda kraften var stark och nu visste man att det fanns fler familjer som ville hjälpa till.

När jag jobbade på BRIS pratade vi ofta med barnen om att de inte var ensamma i det hemska som hände dem. Rädslan av att vara ensam kunde ibland paralysera och när barnen fick veta att andra barn upplevde liknande saker kunde det vara just den styrkan som gjorde att de vågade ta första steget.

Jag kan känna samma sak ibland när vi sitter runt köksbordet hemma och pratar om vad som händer i samhället. Hur barnen har det på nätet eller i skolan. Det vill säga att jag inte vet hur man roastar, hur Snap funkar eller hur vanligt det är med olika pics.

Men en sak vet jag. Att det är vårt ansvar som vuxna att hjälpa barnen att förstå konsekvensen av deras handlande. Att det är vårt ansvar som vuxna att hjälpa till att sätta gränser, stötta och guida våra barn så bra det går i den oändliga galaxen ”nätet”.

Dessutom är det skönt att veta att jag inte är ensam där ute. Vi är många som tänker samma tanke.
Låt oss hjälpas åt.

  • Fredrik Löfgren
Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

gillahppafacebook