• Bild: PRESSBILD
    Spännande historier. Mari Åberg är inne på sin femte roman. Böckerna är skönlitterära, men hon har hämtat mycket inspiration från sina föräldrars livsöden.
  • Bild: PRESSBILD
    FKRJKJ. deeee

Förvandlar livsöden till litteratur

Profilen

Författaren Mari Åberg från Mölnlycke har chans att vinna Stora Ljudbokspriset i mars.
– Jag trodde aldrig att jag, en 60-årig sjuksköterska, skulle få gå på gala med författare som Karin Alvtegen och Camilla Läckberg, säger hon.

Hon kom till Mölnlycke 1960, när hon var två och ett halvt år gammal. Fast då hette hon Mari Göransson.

– Vi bodde i sockerbitarna på Bäckvägen, vita fyravåningshus som stod på rad. Det var så lugnt och fint.

Kärleken till berättandet föddes tidigt, under långa promenader med föräldrarna.

– På söndagarna brukade vi gå runt Delsjöarna. Jag var 4-5 år och knatade på. Då brukade mamma säga: ”Kom hit så ska du få höra en sann historia från livet”. Längre tillbaka stammade hon från Värmland, från en stark berättartradition.

Skriver om barndomen

Mari har skrivit mycket om sin tidiga barndom, innan hon började skolan. Hennes pappa arbetade inom byggindustrin och familjen lämnade ofta Mölnlycke för att följa med honom från projekt till projekt.

– Det var ett sorglöst liv. Vi bodde bland annat i Torup i husvagn när pappa var byggledare för broarna på Nissastigen. Det var ett kringflackande liv innan jag började skolan.

Det var tänkt att hennes skolgång skulle inledas i Härryda skola.

– Vi byggde ett hus i Landvetter, men när jag skulle börja skolan fick mina föräldrar en tomt i Mölnlycke och byggde hus vid Violinvägen istället.

Ett starkt barndomsminne är när den sista av Wendelsbergs gamla arbetarbostäder brändes ned.

– Det hade funnits flera sådana stora hus, men då fanns bara ett kvar. Jag minns det som stort och gult. Det var så mycket eld. Huset brann och alla bara stod och tittade. De brände ned hela historien om hur Mölnlycke utvecklades. De ville inte ha kvar sådant elände, allt skulle vara nytt. Under min tid blev Mölnlycke allt mindre av ett industrisamhälle och allt mer av en förort till Göteborg, ett villasamhälle, säger Mari, som har jämförts med arbetarförfattare som Moa Martinsson, Ivar Lo Johansson, Per-Anders Fogelström och Elsie Johansson.

Från lycka till olycka

Familjelivet i Mölnlycke satte spår som återkommer i hennes böcker.

– Jag kommer från en familj som inte alltid har varit lätt att leva med. Ibland har vi varit mycket lyckliga, ibland olyckliga. Min pappa var periodare, ibland gick allt bara åt helvete. Min mamma var född i en av dåtidens rikaste familjer, men blev utslängd när morfar gifte sig med sin 19-åriga sekreterare.

Maris första bok ”Och kvar stod en röd resväska” bygger på berättelsen om hur modern blev utslängd, 13 år gammal.

– Det stod en resväska vid dörren, sedan fick hon klara sig själv.

Mari Åbergs böcker bygger på verklighetsgrund, men är skönlitterära. Huvudpersonen i Maris debutbok heter Hanna, men i verkligheten var mammans namn Anna-Greta.

Snabbt populär

Debutboken släpptes 2013, men blev ljudbok först i somras. Den blev snabbt populär bland lyssnarna och nominerades i november till Stora ljudbokspriset.

– Jag trodde inte att jag hade en chans, men nu är jag i final, berättar Mari.

Tävlingen avgörs på en gala i Stockholm den 5 mars.

Den käraste drömmen i ungdomen var inte att bli författare.

– Jag hade en stor dröm tidigt, att bli flygledare. Jag kom in på utbildningen direkt efter gymnasiet och flyttade till Malmö.

Frihetslängtan

Man skulle kunna tro att flygintresset hade fötts genom närheten till flygplatsen i Landvetter, men så är inte fallet. På den tiden, 1976, var Landvetters flygplats inte färdigbyggd.

– Det var någon slags frihetslängtan. Jag har alltid varit väldigt äventyrlig av mig. Jag var en plane-spotter, som kunde allt om flygplan och flygplansmodeller.

Att kvinnor skulle kunna få bli flygledare var något helt nytt.

– Det var strikt militärt då och trots att vi kvinnor utbildades både militärt och civilt fick vi inte bli stridsledare vid krig. Det var väldigt diskriminerande.

Flygledarbildningen sågs som ett arbete och avlönades väl. Hon tjänade 4 400 kronor i månaden plus traktamente och hade en hyra på 282 kronor.

– Vissa månader hade jag som 18-åring 10 000 kronor ut i månaden.

Efter ett år på flygledarutbildningen blev hon tvungen att säga upp sig på grund av sjukdom. Hon fick halsfluss åtta gånger på ett halvår och gick ner mer än 35 kilo. Hon var då färdig flygledarassistent och torntrafikledare, men höll fortfarande på med sin radar-utbildning.

– De där mandlarna satte stopp för min livsdröm.

Hemligt uppdrag

När Mari mötte motgångar och klagade över det brukade hennes pappa alltid säga: ”Klaga inte, Petsamo det var jobbigt det”. Som vuxen började Mari forska i vad pappan egentligen refererade till. Det hon hittade var oväntat och bildar grundintrigen i uppföljaren ”Löftet”.

– De här historierna var tvungna att bli berättade.

1941, 19 år gammal, åtog sig pappa Pär (som i boken kallas Göran) ett hemligt uppdrag: Att köra en lastbil från Finland till Sverige.

– Per-Albin Hansson hade köpt in flygmaskiner, nedmonterade i bitar. De fanns i hamnen Liinahamari, som på den tiden låg i Finland. De skulle fraktas till Sverige via Ishavsvägen från Rovaniemi. 64 mil och ett litet helvete.

19-åringen gav sig ut på en livsfarlig resa.

– Det var minerat och broarna över älvarna var sprängda. De körde över på spångar. Många finska förare dog och några svenska.

Flera olika yrken

Efter att ha slutat på flygledarutbildningen provade Mari på flera olika yrken. Bland annat var hon reseledare.

– Lite speciellt var det när jag fick komma till den nyöppnade turistdestinationen Malta. De första turister som kom var historienördar. I Grekland arbetade jag på en liten ö som hette Kos, det fanns ingen turism när jag kom dit.

Mari sade upp sig från det danska bolaget Tjaereborg Rejser, i samband med storstrejken 1980 då de svenska flygplatserna stängdes.

– Jag ville hem och göra något vettigt.

Hon valde vården och kom att utbilda sig till sjuksköterska. Under denna tid träffade hon sin första man. De fick dottern Linnea Hopf, som nu läser till sjuksköterska, och sonen Johannes Hopf, som är fotbollsproffs i Turkiet.

– Han var Turkiets bästa målvakt förra året, säger Mari stolt och konstaterar att bollsinnet inte kommer från henne.

– Det har han nog fått från pappan. Om jag ser en boll blir jag rädd och springer. Men han har nog ärvt mycket av min mentala styrka. Man måste vara stark som målvakt, för man står ensam.

Som sjuksköterska har Mari framför allt arbetat med intensivsjukvård. Nu sköter hon avancerad sjukvård i hemmet, ASIH.

– Jag jobbar med döende människor och deras familjer. För mig handlar jobbet om att bygga relationer och hitta glädjen som gör livet värt att leva, medan man har det kvar. Det är svårt ibland, men det gäller att bygga på det som är bra.

Femte boken på väg

Maris liv som författare började 2007, en natt när hon låg och sov.

– Jag drömde att det satt en människa på mitt bröst och skrek: Gör det. Sedan såg jag att det var Elsie Johansson.

Hon håller nu på att slutredigera sin fjärde bok och har börjat skriva på bok nummer fem. Vad de handlar om är hemligt, men det finns god chans att Mölnlycke kommer att förekomma i handlingen då Mari Åberg fortsätter att arbeta sig fram genom 1900-talet.

Hon är inte den enda författaren i familjen.

– Min man, Stefan Åberg, skriver också. Han började för att jag var så tråkig och bara satt vid datorn… Han är på sin tredje roman nu, säger Mari som är 60 år och planerar att gå i pension om två och ett halvt år för att bli heltidsförfattare.

Hon återvänder regelbundet till Mölnlycke.

– Vi brukar titta till min mamma och pappa på Råda kyrkogård.

gillahppafacebook