Bild: JENNY FÖRANDER MATTE I VARDAGEN. Maria Reis har studerat små barns sätt att lära sig räkna. Hon räknar med de yngsta
2012-03-07 MÖLNLYCKE Som förskollärare blev hon nyfiken på hur det går till när små barn lär sig matematik.
Nu undervisar Maria Reis blivande lärare på högskolan i Borås och har just kommit ut med en avhandling om små barns ”matematiserande”.
– Det var de barn som räknade på andra sätt än det vanliga som fick mig att undra över hur lärandet egentligen går till, berättar Maria medan norska skogskatten Tudor kryper upp i hennes knä och pockar på uppmärksamhet.
Maria Reis är som hon uttrycker det själv ”Mölnlycketjej sedan många hundra år”. I alla fall om man räknar in hur länge släkten har haft sitt fäste i Mölnlycke. Maria Reis morfars mamma kom från gården Stora Kullbäckstorp som senare köptes av kommunen som ville bygga bostäder till den växande befolkningen. Hennes morfar var ordförande för fattigvården och en tongivande socialdemokrat.
– Alla visste vem man var när man var en ”Severinsson”, konstaterar Maria.
För hennes egen del ger släkthistorien en extra stark koppling till hemorten. Huset som familjen bor i har varit hennes mammas mosters och hon kan peka ut flera hus runt omkring där det bor andra släktingar.
– Det känns väldigt tryggt att bo här i Mölnlycke när det finns så mycket släktingar i närheten, säger Maria.
Hon beskriver sig som en stor djurvän och hästtjej.
– Jag har varit fascinerad av hästar sedan jag var liten, liten. Vår granne hade travhästar och jag började hjälpa till att sköta travhästarna när jag var åtta, nio år.
När hon var 15 år köpte hon sin första egna häst. I dag har hon två, en dressyrhäst som står på Råda ridklubb och en unghäst utanför Borås.
Maria Reis började jobba som barnskötare i slutet av 1970-talet. Efter tio år i yrket vidareutbildade hon sig till förskollärare.
– Jag ville ha lite nytt bränsle och tyckte det var kul att läsa, säger hon.
För att bli behörig att forska läste hon in en filosofie kandidat vid sidan av jobbet. C-uppsatsen ”Den intuitiva matematiken” blev klar 1998.
– Jag hade filmat hur förskolebarnen leker och spontant ägnar sig åt att räkna och storleksordna, sortera och göra mönster.
Från sin egen skoltid minns hon matte som något roligt och lustfyllt, något hon var bra på, men eftersom hon gick social linje och sedan barnskötarlinjen slutade hon tidigt med matte och fick läsa in det som vuxen.
Maria Reis fick chansen att föreläsa om sin studie på högskolan i Borås och blev så uppskattad att högskolan ville anställa henne som lärare. Sedan dess undervisar hon lärarstudenter om barns lärande samtidigt som hon har fortsatt sitt forskningsarbete vid Göteborgs universitet.
Många av lärarstudenterna hon träffar har inte alls samma positiva inställning till matematik som hon själv.
– De tycker att det är något som ger huvudvärk och ont i magen. Många barn, framför allt tjejer, är duktiga på matte när de börjar skolan och kan klara sig länge på sitt skafferi av kunskaper, men när de måste börja fylla på med nya kunskaper blir det ansträngande. Fram till femman tycker de flesta barn att det är roligt med matte, när det blir mer abstrakt tycker de att det är svårt.
Maria tycker det är viktigt att uppmuntra tjejer som är duktiga på matte.
– Det finns för få kvinnliga förebilder och en nördstämpel som gör det mer legitimt för killar att vara duktiga i matematik.
2005 kom Maria Reis in på forskarskolan Cul där verksamma lärare bedriver forskning. Mycket har hänt inom den pedagogiska forskningen sedan den tongivande utvecklingspsykologen Jean Piaget slog fast att barn under sju år inte har någon logisk, matematisk förmåga.
Inte minst i den senaste läroplanen sätter man fokus på lärandet redan i förskolan. I sin avhandling ”Att ordna. Från ordning till ordning” studerar Maria Reis hur små barn, bara 2,5 år, utvecklar sin matematiska förmåga genom att ordna och systematisera.
Under knappt ett års tid har hon följt barnen och dokumenterat hur de bygger torn av ringar och burkar.
Hon plockar fram en rinpyramid, ett skaft med tillhörande ringar i olika färger och börjar entusiastiskt demonstrera.
– Det är enklast att skilja på den största och den minsta ringen. De svåra är att ordna dem däremellan, förklarar hon.
Utan att någon har talat om vad som är rätt och fel har barnen en känsla för att systematisera.
Maria har fascinerats av deras uthållighet. De har byggt, ändrat, börjat om från början och så småningom lyckats få till ett torn som de är nöjda med.
En sak som studien har visat är att kunskap som barnen har tillägnat sig när de har jobbat med ett material inte alltid går att överföra till ett annat, även om det är snarlikt.
– Att de kan ordna pinnar från den minsta till den största betyder inte att de kan göra samma sak med ringar eller burkar. Man behöver jobba med många olika material som kan stimulera barnen på olika sätt, säger Maria.
Hon tycker att det är viktigt att personalen i förskolan vet vad materialet ger barnen och att de har tid att stanna upp och titta på deras lärande.
– Man säger lite slarvigt att matematik finns i vardagen, men matematik finns inte i vardagen, matematik är ett verktyg som människan har skapat för att beskriva någonting. De yngsta barnen är på gång med att utveckla sitt språk och kan inte beskriva det de gör, sitt matematiserande, men lär sig genom att handla och då lösa problem som uppstår i vardagen och kan då också förmedla sitt kunnande till lärare, kompisar och andra vuxna.
Trots att hon inte själv har jobbat i förskolan på snart 15 år ser hon sig fortfarande som förskollärare.
– Att vara lärare är ett av världens roligaste yrken. Att träffa barn och se hur de tänker, det är fantastiskt. Man utvecklas väldigt mycket av att vara tillsammans med barn.
 Skriv ut
 Dela |
JENNY FÖRANDER
031-98 50 64
jenny.forander@harrydaposten.se |
|
