Jens Thoms Ivarsson jobbar med en staty som ska stå utanför Landvetter resecentrum. Till det har han tagit hjälp av skolelever.
Jens är trygg i otryggheten
2012-05-16 PROFILEN Han har designat rum av is och ett konvext handfat, åkt på turné med Hardcore Superstar och har en cv som sträcker sig från stenhuggare till brandman.
Att höra Jens Thoms Ivarssons berättelser
är att gång på gång höra ett entusiastiskt ”Nähä?!” i huvudet.
Vi backar bandet, spolar tillbaka hans ord och gester i det rökelsedoftande svarta huset med gula fönster (som han designat och byggt själv) och tar det från början.
Det fanns en gång en morfar, och ett barnbarn vid namn Jens. Jens hade det trassligt hemma med en mor som blev misshandlad av hans styvfar och en skola där han mobbades.
Men hos morföräldrarna, där han bodde varje sommar, fanns en trygghet. Och inspiration. Morfar var konstnär, målade och skapade instrument, han var musiker och körde traktor. Jens målade också, men hans fokus låg på traktorn. Vid ett barndomsbesök på en designutställning for tanken genom huvudet på honom: ”jag kommer att bli en världsberömd designer”. Ändå hade han långt in på gymnasiet planer på att bli bonde. Sen tog planerna på att bli brandman och ambulansförare över. Teckning var något han höll på med på fritiden. Tills läraren på en av fritidens konstkurser sa till honom att söka till HDK. Där tog designintresset över.
Jens syn på design är att funktionen kommer först. Han börjar alltid med att fundera över vad det är föremålet ska användas till. Sedan föds idéer utifrån detta. Som då han fick i uppdrag att designa ett handfat. Automatiskt kom bilden av ett skålformat litet kar upp i hans huvud. Sen funderade han på om den där skålen verkligen behövdes i dagens badrum. Vad som behövs är en vattenstråle att skölja händerna i och något som leder ned strålen i avloppet. Jens knapprar sig fram genom projektmapparna i datorn och visar bilder på hur handfatet blev till slut. Rundat nedtill som ett halvt klot och vagt konvext också på ovansidan. Vattnet sipprar över kanten, följer klotets undersida och försvinner ned i avloppet. Det handlar om att gå tillbaka till grundfunktionen och skapa en upplevelse också av de vardagligaste situationerna, som att tvätta händerna, menar Jens.
Vardagliga saker kan också bli ovanliga beroende på materialet. I sommar blir det tionde året som Jens och kollegan Mats Nilsson designar rum och saker i det berömda ishotellet i Jukkasjärvi. Jens berättar hur han var krasslig och låg och tittade på tv 2003. Programmet handlade om ishotellet.
– Jag kände att det där måste jag prova, att skulptera i is, säger han enkelt.
Jens kontaktade hotellet, skickade några exempel på vad han själv höll på med och välkomnades upp till Lappland. Han skapade en bänk som kungen och drottningen senare fotograferades på och hela försöket blev så lyckat att han välkomnades tillbaka också nästa år. När hotellet byggde sin första is-bar, där allt från väggarna och bardisken till glasen bestod av is, var det Jens och Mats som fick äran att skapa.
Sedan dess har han byggt isbarer runt om i världen. I Tokyo, Istanbul, London, Köpenhamn… Han har nyligen kammat hem andrapriset i en världstävling i isskulptur i norra Japan, har byggt en snö-catwalk för modehuset Chanel och skapat platsen för ö-rådet till en version av Robinson som spelades in i norsk vintervildmark. Det var där, i arbetet med en totempåle mitt ute i ingenstans, som han var med om sitt mest speciella designjobb hittills. Han brukar arbeta med allt från idé till det fysiska skapandet av föremålen, men nu var det mer än så.
Det var Jens ensam som stod på en sjö i det mäktiga vinterlandskapet och sågade upp isen, som sågade ut alla former och satte ihop pålen. I slutet arbetade han med pannlampa och det tysta mörkret tätt omkring sig.
– Det var så jättevackert att jag knappt kunde ta in det.
Nu jobbar han på en rad projekt samtidigt. Bland annat ritar han en stol för ett möbelföretag, har fått en förfrågan att designa för Universeum, väntar på att göra en metallskulptur live i New York i juni och bygger på en skulptur som ska stå utanför Landvetters nya resecentrum, där åttondeklassare också har en del i skapandet.
Att karriären flutit på ser vissa som tur. Själv tror han att det handlar om att göra det han vill och att förbereda sig mycket.
– Och när chansen kommer drämmer jag till. Jag går på magkänsla. Om jag hör eller ser något som verkar intressant tar jag kontakt. Och när jag får ett uppdrag gör jag mitt bästa.
Att han följer sitt hjärta även om det inte alltid betyder den säkraste karriärbanan har han delvis bandet Hardcore Superstar att tacka för. När han gått ut sin fem år långa utbildning på HDK hamnade han i bandet via en kompis. Inte för att spela, men för att ställa trumsetet i ordning och se till att allt praktiskt funkade kring bandet, spelningarna och turnén. Han kastades ut på Europaturné och lärde känna ett gäng musiker som han kände verkligen vågade satsa på sin dröm.
Att Jens kastar sig in i så många nya projekt tror han har att göra med rastlösheten och behovet av att inte ha det för tryggt. I otryggheten finns en trygghet, kanske beroende på barndomen.
– Jag är inte rädd för att göra misstag och för att det kan gå fel. Jag gillar när det är lite tufft, säger han.
Så funderar han vidare.
– När jag kommer på mig med att gå på autopilot för länge och allt flyter på gör jag något, säger han och knycker till med handen bakom sig.
Kastar undan tryggheten med en gest och låter den virvla upp och bli något nytt.
 Skriv ut
 Dela |
ANNA MATTISSON
031-98 50 65
anna.mattisson@harrydaposten.se |
|
