Bild: JENNY FÖRANDER
STOLT MED INTE NÖJD. Jonny Nilsson tycker att han var värd fler olympiska guld.

Med distans till OS-guldet

Nyheter

På fredag startar OS i Vancouver. För Jonny Nilsson, OS-medaljör i Innsbruck 1964, väcker evenemanget blandade känslor.
– Jag är glad åt mitt OS-guld, men jag borde ha tagit fler, säger han.

Jonny Nilsson bjuder på kaffe och kaka i köket i Hindås. Snart fyller han 67 år, men han jobbar fortfarande aktivt som mäklare i Göteborg.
Samtidigt funderar han på att ge sig in i rikspolitiken.
– Om Kristdemokraterna vill ha mig, så. För familjepolitikens skull.
Jonny Nilsson pratar mycket och gärna. Han berättar i målande ordalag om den lilla envisa bondgrabben från Filipstad som bestämde sig för att bli världens bästa skridskoåkare.
– Egentligen var jag nog en bättre skidåkare, men när jag var tio år gick SM i skidor i Filipstad. En vändpunkt på femmilen var i närheten av vår gård och där stod jag och såg detta helvetesrace, blöta gubbar i skogen med röd färg som rann ner från mössan. Det verkade väldigt jobbigt och jag var väl lite lat och bekväm.

När han var 12 år såg han dåtidens svenska skridskostjärna Sigvard Eriksson vinna VM-guld i Moskva på tv och blev inspirerad.
Skolan gick inget vidare. I stället blev det jobb på Vägverket. När han kom hem vid niotiden på kvällarna var grinden till idrottsplatsen låst.
– Jag klättrade över staketen, skrapade isen och tränade en eller en och en halv timme. Jag sprang på myrarna med pannlampa, åt äggula med socker och levde ett asketiskt liv. Då brann lågan, säger Jonny Nilsson.
Han gav sig aldrig.
– Jag sa alltid till de andra att jag inte var trött fastän jag var helt slut. Det gav ett mentalt övertag.

Genombrottet kom i Moskva 1962 inför 100 000 åskådare. På VM i Japan 1963 slog han tre världsrekord, möttes av 3 000 människor på Arlanda och fick åka cortège med Prins Bertil till Filipstad. I skolans aula möttes han av kommunledningen.
– Jag tackade dem för att de hade låst grinden till idrottsplatsen och gjort det omöjligt för mig att träna. Det var motståndet som motiverade mig, hade de öppnat grinden, spolat isen och gett mig en klapp på axeln hade jag lagt av.
På OS i Innsbruck 1964 tog han det guld på 10 000 meter som har gjort honom till medlem på livstid i den olympiska guldklubben. Ändå är han inte speciellt nöjd med sina OS-meriter.
– Jag var mycket bättre än ett olympiskt guld, jag skulle ha tagit två. Jag hade vunnit varenda tävling i två år, ingen slog mig, men så blev jag sjuk några veckor innan OS.

Året därpå slog han återigen nytt världsrekord, men så småningom började motivationen tryta. Han hade uppnått allt han strävat efter.
– Jag hade slagit fem världsrekord, blivit Nordens bästa idrottare, årets svensk, fått bragdguldet och blivit utsedd till världens tredje bästa idrottare. Jag fick gå in först på isen och fick allt uppdukat. 1 500 människor stod och tittade när jag tränade.
Han var med på OS i Grenoble 1968 också, fastän han egentligen hade tröttnat mentalt.
– Jag var bra tränad fysiskt, sprang 3,5 mil om dagen och lyfte skivstänger. Jag lyfte 220 kg i knäböj, 130 kg i bänkpress. De andra höll inte på med sånt på den tiden och tyckte jag var en idiot som slet ut kroppen, men i dag tränar de ju så inom många idrotter.

Även den här gången hade han otur och blev sjuk strax före mästerskapet. På ett träningsläger i Östersund några veckor innan OS delade han rum med landslagskollegan Johnny Höglin som hade influensa. Höglin hann återhämta sig men Jonny Nilsson blev smittad och tappade formen helt. Höglin vann OS-guld, Jonny Nilsson slutade åka skridsko.
– Det var över. Jag hade börjat jobba på Skoglunds fastighetsbyrå i Göteborg. Det var ett bekvämt kontorsjobb, man bar kostym och väst och tog lunch i 1,5 timme. Jag var trött på att springa som en galning och plåga mig.

För Jonny Nilsson hade medaljen en baksida. Han blev hyllad kändis men undrade samtidigt om människorna omkring honom var riktiga vänner.
– Som firad idrottsman får man fler ”så kallade” vänner. Man är ju inte märkvärdigare än någon annan för att man har tagit OS-guld.
När han träffade sin blivande fru Marianne var han tacksam för att hon inte hade en aning om vem han var.
– Det går inte hänga upp sig på att gifta sig med en idrottsman. Idrottsprestationerna och kroppen är något tillfälligt. Sedan kommer vardagen tillsammans med en gammal skridskoåkare med ont i ryggen.

Ibland har han försökt tänka bort OS-guldet, funderat på hur livet hade sett ut då. Hade han varit lyckligare?
– Nu när jag är 67 år är jag faktiskt lite stolt. Det är klart att jag vill ha mina idrottsprestationer. Jag har kvar några kostymer med det olympiska emblemet på som jag använde under olympiaderna. Dem använder jag gärna i dag. Så var det inte förut, jag är väl lite motvalls.

Sin största prestation tycker han att han gjorde 1973, flera år efter sin aktiva karriär.
På den tiden skulle alla idrottsmän vara amatörer och fick inte tjäna ett öre på sitt idrottande. Om någon fick ersättning skedde det under bordet.
Jonny Nilsson tyckte det var fel och ville att idrottsmännen skulle kunna få en laglig ersättning.
– Jag ville förändra idrotten. Svarta pengar skulle bli beskattade och idrottsmännen skulle få tjäna en slant.
Med en amerikansk finansiär bakom sig skrev han proffskontrakt med 16 av de bästa skridskoåkarna i världen som skulle få prispengar när de tävlade.
När ett par av idrottsmännen hoppade av utbröt dock en mediestorm, han fick opinionen emot sig och efter två år tvingades han att lägga ner verksamheten.
– Det blev en väldigt hetsig debatt och jag fick mina smällar. Jag har nog blivit mer ödmjuk efter det.

Sedan dess har utvecklingen gett honom rätt. Amatörreglerna monterades successivt ner och i dag är det ingen som höjer på ögonbrynen åt att idrottsmän får betalt för sina prestationer.
1993 blev Jonny Nilsson nedbjuden till Davos av OS-presidenten Juan Antonio Samaranch och presidenten för Internationella skridskounionen Ola Paulsen som gav honom upprättelse.
– De bad om ursäkt för den behandling jag hade fått. Många som var kritiska då säger att jag hade rätt men att jag var för tidigt ute. Det är synd att pendeln alltid svänger över, att det inte kunde ha stannat vid en normal ersättning. När unga människor tjänar de enorma pengar som idrottare gör idag blir det fel, säger Jonny Nilsson.

En annan idrottslig fråga som engagerar honom är dopning. Han blev själv erbjuden att bloddopa sig i Davos 1966.
– En svensk läkare erbjöd sig att tappa mitt blod när jag tränade på hög höjd och så skulle jag få tillbaka det lagom till en tävling i Oslo. Jag trodde först att det var ett skämt. Det verkade konstigt så jag tackade nej, säger Jonny Nilsson.
På den tiden var det inte förbjudet, men Jonny Nilsson tyckte det kändes som fusk.
– Det försiggick säkert mycket mer än jag kunde ana, det är först nu jag har börjat tänka på det. Vem fick erbjudandet efter mig?

Som många andra ser Jonny Nilsson fram emot att följa OS-sändningarna från Vancouver.
– OS är mer spännande på tv. Skidskytte till exempel har ju blivit en fantastisk tv-underhållning. I verkligheten är allt så utspritt att man inte vet vad som sker och man bor i nybyggda baracker med militärsängar. Det är ju inte som att ta in på Grand hotell. Man har så höga förväntningar i och med att OS är så omtalat och berömt.

  • Jenny Förander
Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det