Mias ena favoritplats i världen är Goa i Indien. Den andra är Gotland, där hon träffade den man hon gifte sig med.   Att paret tog sig efternamnet Ringemur är ingen slump.

Kvinnan bakom Lunnarevyn

Profilen

Om fem år borrar Mia Ringemur ned tårna i Goas sandstränder varje vinterhalvår.
Fram till dess har hon fullt upp som fritidspedagog och dramalärare på Lunnaskolan, där hon bland annat står bakom Lunnarevyn.

– Snart tror de att jag har flytt, skämtar Mia Ringemur, och tittar på klockan som tickar två minuter i nio.
På våningen ovanför oss i Lunnaskolan dunsar det av barnfötter. Det är dags för henne att avsluta berättelsen om sitt liv och skynda upp till morgonens teaterlektion, och repetitionerna inför Lunnarevyn.  

Intresset för teater och dans har Mia Ringemur haft sen hon var liten. Hon började dansa när hon var fyra år och stod på scen för första gången som sexåring, i barnteatern Furuviksbarnen som sattes upp utanför Gävle. Det fanns en sömmerska som sydde kläderna, barnen fick betalt i glass- och korvbiljetter och de åkte på turné för att uppträda på Skansen. Av Skansen minns Mia den mäktiga känslan i att stå på scen framför en riktigt stor publik, men det hon minns bäst var att känna sig som en i gänget på turné. Hon minns vilka sånger de sjöng i den alldeles riktiga turnébussen. Glädjen i att spela teater hade vaknat.
– Där väcktes ett enormt intresse. Jag älskar att gestalta och berätta, säger Mia Ringemur och berättar att utmaningarna i teater fick henne att växa.
Hon satte upp pjäser för familjen och uppträdde på roliga timmen. På gymnasiet producerade och uppträdde hon i en revy.

Efter studenten hade hon tänkt söka till scenskolan, men hamnade på en annan livsväg: resandets. För att kunna följa reslusten behövde hon ett jobb där det var lätt att få kortare vikariat. Förskollärare verkade perfekt. Hon skaffade sig en utbildning och jobbade med barn ett tag. När hon fick nog började hon jobba för ett resebolag i stället. På gymnasiet hade hon läst både spanska och franska. På resebolaget fick hon i uppdrag att boka resor och arrangemang i Tyskland.
– De andra låg under skrivbordet och skrattade när jag pratade tyska, berättar Mia muntert.

Trots språkförbistringarna fortsatte hon med jobbet. Hon jobbade så mycket att hennes blivande make undrade vem den där Charlie var när hon vaknade en morgon. Checkpoint Charlie mellan Öst- och Västberlin hängde med ända in i drömmarna.
– Då trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka till att jobba med barn.
Men tiden går och inställningar ändras. Parets äldsta barn skulle börja i ettan och nyfikenheten på hur skolan fungerade tog över. Mia stegade in i barnomsorgen igen.  
Numera jobbar hon som fritidspedagog och dramalärare på Lunnaskolan. Det är liv och rörelse och en direkthet från barnen som hon gillar starkt. Samtidigt är det också en hel del extrajobb och stress, och en ljudnivå och intrycksmängd som ibland blir för mycket.

Mia ger ett öppet och levande intryck, med pigga, glada ögon. Det är dock först när hon kommer in på tyngre ämnen som hennes ovanligt positiva livsattityd verkligen märks.
Sedan hon gick in i väggen för 15 år sedan har Mia haft epilepsi som lurar i bakgrunden och som slår till om hon blir för stressad.
Oftast räcker medicin för att hålla allt i schack, men det händer fortfarande att hon får känningar. Om hon får ett anfall svartnar det för henne, men stannar det på känningsstadiet använder hon sig av det som en indikator på att det är dags att ta det lugnare.
– Det finns nåt positivt med det mesta, säger hon och skyndar sig att tillägga att hon självklart också kan bli arg eller ledsen.
Då är hon det dock i koncentrat.
– När jag blir förbannad eller något riktigt tråkigt händer bestämmer jag mig för hur länge det får hålla i sig. När min syster gick bort i cancer för tre år sedan bestämde jag mig för att bara vara ledsen när jag går ut med hunden, säger hon och förklarar att det handlar om att vara närvarande där hon befinner sig.
När hon var på jobbet eller med familjen var hon där. När hon gick ut med hunden fick känslorna, minnena och sorgen komma fram.

Att Mia drog igång Lunnarevyn är inte oväntat för den som hör henne berätta om tidigare arrangemang. Som tonåring var hon med och fixade fester och resor och det fortsatte när hon senare flyttade till Stockholm och arrangerade allt från hemliga resor till vårbaler. Hon jobbade i åtta år med att sätta ihop resor till människor och få sådana arrangemang att flyta.
– Jag gillar när det händer saker. Det måste hända något nytt.
Längtan efter nya upplevelser har också fått henne att fortsätta resa, även om hon slutat jobba med det.

Favoritlandet är Indien, dit hon rest flera gånger sedan hon hamnade där mer eller mindre av en slump på sin 50-årsdag. En researrangör övertygade henne om att Goa var hennes plats i världen, hon reste dit med sin familj och kom på att precis så var det. När hennes make går i pension om fem år planerar de att leva sommarliv i Göteborgsområdet eller på älsklingsön Gotland och vinterliv i Goa.
– Jag älskar kontrasterna i livet. Där finns oxkärror och mobiltelefoner samtidigt.

  • Anna Mattisson
Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det