Caroline King och lille Henry, framför huset i Rävlanda som är både hem och basen för familjens företag.

Krasch som förändrade livet

Profilen

Företagaren och småbarnsmamman Caroline King överlevde en flygplanskrasch som barn.
– Det känns som att jag har fått ett andra liv, säger hon.

I ett stort blått hus i Rävlanda bor Caroline med sin familj.
– Det är verkligen en slump att vi hamnade här. Jag visste inget om Rävlanda. Jag letade efter ett hus som skulle passa vår familj och vår rörelse.
Familjen King flyttade in i våras och känner att de hamnat helt rätt.
– Vi har gångavstånd till mataffär, BVC, tågstationen… Det är som att bo på landet, men med alla bekvämligheter.

Tillsammans med maken Paul driver Caroline tre internetföretag hemifrån. De importerar hängmattor, pashmina­sjalar, diverse typer av handknutna mattor och annat från olika delar av världen. Kashmirplagg säljer de mycket av till butiker. Eftersom de specialtillverkar för andra försäljare är huset fullt av kartonger, provplagg som ska ändras och exemplar som ska fotograferas till katalog eller webb.
– Vi hade kontor i Göteborg förut, men har man kontor i samma hus kan man jobba när man kan, när barnen sover och är nöjda. Det här är jättebarnvänligt.

Sonen Winston, två år, tycker om att hjälpa till att packa lådor. Han kan redan läsa och skriva, tack vare Ordbildmetoden. Föräldrarna visar ett stort kort med ett skrivet ord på samtidigt som ordet uttalas. Winston har fått lära sig känna igen alla ord både på mammas språk svenska och på engelska som pappa talar.
– Winston är jättebra på båda språken. Han kan se skillnad på engelska och svenska ord och förstår hur man uttalar dem. Barn kan lära sig så mycket innan de är två år, för hjärnan utvecklar sig som bäst då. Strax före hans 2-årsdag hade han knäckt läskoden.

Winston vet så klart inte om att det anses vara svårt att läsa, för honom är det bara lek, skoj och full uppmärksamhet från föräldrarna.
– Man kan leka vad som helst, så varför inte leka något konstruktivt?
Winston går på Montessori-förskola på halvtid i Hindås, men lillebror Henry, sju månader, är hemma hela dagarna. Företagandet får anpassa sig till barnens behov.
– Det är full rulle. Vi kan inte stänga ner företagen för att vi har barn. Det är ett under att saker går ihop. Vi spenderar mycket tid med barnen, de kommer först av allt.

På matbordet ligger denna dag flygplansdelar. Det är en platta med de små lamporna och ventilationsknappen som brukar finnas över varje passagerares huvud. Caroline fick plattan nyligen vid en återträff för överlevare efter Gottrörakraschen.
– Det här är en sak som förändrade mitt liv och har påverkat alla dagar efteråt, så jag är glad att jag fick ta den.
På morgonen den 27 december 1991 lyfte SAS-planet Dana Viking från Arlanda. 10-åriga Caroline satt med sin mamma på rad åtta. De skulle mellanlanda i Köpenhamn och sedan vidare till Warzawa för att hälsa på släktingar i Polen.
– Vi brukade åka båt, men så ville min mamma ta flyget.

Planet lyfte, men bara efter någon minut märktes det att allt inte var som det skulle.
– Det började skaka, det lät som om flygplanet var ett tåg som åkte på en oregelbunden räls.
Is från vingarna hade glidit in i motorerna, som blev överbelastade och slutade fungera.
– Flygvärdinnan sade att vi skulle störta. Vi förstod att vi skulle dö. Alla som satt runt omkring bad till Gud. Jag kände att mitt liv var över och accepterade det. Jag blundade, lutade mig framåt, och allt var fridfullt. Det var tyst.
Sedan plötsligt blev allt ljust.
– Sidan på väggen sprack och det sprack upp framför våra fötter.
Hon såg grankvistar sticka in i planet.

Piloterna försökte nödlanda och tvingades glidflyga över ett skogsområde innan de kunde landa på en åker i Gottröra, Uppland. Planet bröts i tre delar.
– Kaptenen och besättningen räknade alla. Ingen var död.
Ambulans och brandbilar började komma till olycksplatsen.
– Folk från SAS kom och målade över loggan. Vi fördes till Norrtälje sjukhus.

Återträffen i Stockholm ordnades efter att överlevare mötts igen via sociala media.
– En person skapade en Facebook-grupp. Man undrade ju vad som hänt med alla och efter 21 år återsågs vi. Det var helt magiskt. Vi har alla bearbetat det här på olika sätt och det har påverkat alla. Vi skulle ju ha dött.

Caroline tror att hon hade tagit färre risker i livet om hon inte varit med om flygplanskraschen i Gottröra.
– Jag har rest mycket själv och bott utomlands i Guatemala och Nepal. Jag har hoppat fallskärm. Jag har varit en våghalsig person efter olyckan och det har nog varit mer positivt än negativt för mig. Det känns som att jag har fått ett andra liv.
Caroline och Paul lärde känna varandra på resande fot, i Kashmir i Indien.
– Jag träffade Paul och struntade i hemresan.

I stället tog de sig hem tillsammans, långsamt. Under fyra månader reste de från Indien till Nepal, Thailand, Kina och via den Transmongoliska järnvägen till Ryssland, Baltikum och Finland. Slutdestinationen var Storbritannien. Paul hade redan börjat importera pashminasjalar och tillsammans började de också importera och sälja andra produkter.
– Vi började med de stickade plaggen. Vi har goda vänner i Nepal som gör stickade plagg åt oss och väver pashminasjalarna.

De bosatte sig först i Storbrittannien, men valde så småningom att flytta till Sverige.
– Jag tyckte att det var härligt att bo i England, men det är så dyrt och man måste åka bil överallt.
Influenserna från andra delar av världen har gett nya synsätt och tankar.
– Resandet har påverkat mig mycket i mitt föräldrarskap. Man ser hur folk gör i andra kulturer. Vi använder inte vagn alls för Henry utan bär honom i bärsjalar. Jag brukar ha honom på ryggen när jag dammsuger. Det är grymt bra träning, jag har gått ned alla förlossningskilon.
Hon försöker se Henrys signaler när han behöver gå på toaletten i stället för att förlita sig helt på blöjor.
– Här är vi så vana vid att det ska vara på ett visst sätt. I Nepal har man inga blöjor, om folk började använda blöjor där skulle det bli en naturkatastrof. Vad skulle de gjort av allt skräp?

Reslusten har inte försvunnit, trots föräldrarrollen och egenföretagandet.
– Vi drömmer om att resa till Sydamerika på vintern, för nu har vi inte åkt någonstans på jättelänge.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det