• Bild: PETER GUSTAFSSON
    TILLBAKA. John Holm under spelningen på Hemma Hos i Landvetter. Peter Bryngelsson kompade.
  • MED SONEN. John Holms son Alex spelade munspel på ett par av låtarna.
  • FILMADES. Många ville filma John Holms historiska comeback.
  • GÅR I ARV. John Holms (silhuetten till vänster) hade med sig sin son Alex till Landvetter och han sjöng en låt.

John Holm lämnade ingen oberörd

Landvetter

John Holms spelning på Hemma Hos i Landvetter på fredagkvällen blev lika mycket ett möte mellan sångaren och en skara inbitna fans som väntat på sin mästare i 40 år, som en konsert.
Härryda-Posten fick också en pratstund och fick veta att Holm funderar på att samla ihop sitt gamla band för en större turné.

När spelningen ska börja klockan nio är Hemma Hos fullsatt med cirka 100 John Holm-fans. De flesta har väntat sedan 1975 då Holm hade sin storhetstid och senast spelade för en livepublik, förutom ett par överraskningsspelningar i somras.

Där finns ett tålamod och ett lugn trots att det dröjer en kvart, 45 minuter, en timme.

Samtidigt hänger många frågetecken i luften. Det finns en kollektiv känsla av att ingen vet vad de ska förvänta sig.

Det viskas att John Holm kört iväg till hotellet efter soundscheck och många tittar med jämna mellanrum mot entrén eller gången vid baren. Ute är det snarare hösten än sommaren som dör och frosten ritar blommor i vindrutorna.

Till slut uppenbarade han sig

Strax efter tio börjar en man i publiken ropa högt efter John Holm och efter det dyker han verkligen upp.

Först ställer han sig vid sidan av scenen och lyssnar på sin son Alex Holm som spelar akustisk gitarr och sjunger en låt.

Just sonen – som precis flyttat till Sverige från USA där han vuxit upp – lär vara en av förklaringarna till att John Holm spelar live igen.

Sedan tar kompmusikern Peter Bryngelsson fram sin tvåhalsade ”monsterdobro” och hyllar John Holm med en instrumental slideversion av ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”. Mångsidige Bryngelsson, som var med och startade proggiga Ragnarök på 70-talet, spelar in loopar och kompar sig själv med rytmer och ljud på det ovanliga stränginstrumentet.

Stort jubel. Varma applåder.

Så, som ett frostbitet, tunt höstlöv singlar sedan John Holm ner på scenen och spelar introt till ”Maria många mil och år från här”. Han är mager om armar och hals. Publiken är knäpptyst. Bryngelsson fyller ut ljudbilden och sonen kompar på munspel.

John Holms röst är sprödare än någonsin, men den är sig lik. Det är verkligen han. Här och nu. I Landvetter på en restaurang.

Orden och låtarna är hans styrka och han lutar sig mot den skatten. Som tröstare är han fortfarande ensam i sitt slag och det där mötet med publiken blir magiskt.

Hittade varandra i Småland

Bryngelsson, som växlar mellan dobro och elgitarr, sköter mellansnacket och berättar hur samarbetet kom till. Duon bor nära varandra i Smålands djupa skogar, (i samma by som Eddie Meduza råkar vara uppväxt i). Där har de hittat varandra som vänner och musiker och nu är de på turné.

Kvällen blir lite snirklig. I vissa låtar växlar det mellan högt och lågt från textrad till textrad.

Ibland känns det oslagbart sorgligt som Johnny Cash sista inspelning, i nästa ögonblick vacklar John Holm till och glömmer något ord eller två och då bryts magin. Efter det får han kämpa sig tillbaka.

Det är akustiska avskalade versioner av hans finaste sånger. ”Får man leva för det” och ”Vid ett fönsterbord mot parken” är mästerverk som faller på plats och vi bjuds på Dylan – ”Hårt liv”, en översättning av ”A hard rains a gonna fall”.

Allt eftersom börjar John Holm trivas bättre och sjunger kraftfullare, särskilt i en blues från ”Vägen till Californien”.

Spelade nio låtar

Efter nio låtar och en timme är det över. Trots att den extremt kunniga publiken börjar ropa önskningar rakt ut.

Alla vill ha mer. Och det är väl enda invändningen. Holm och Bryngelsson gjorde visserligen ett par spelningar i somras men hade tjänat på att repa in låtarna bättre inför den här miniturnén med fyra datum. Då hade de kunnat täta till de luckor där rösten inte bär och texter glöms. Och som sagt fler låtar, vilket John Holm lovar till nästa gång.

Extranumret blev ”Den öde stranden” som repris.

Sedan övergår återseendet i en uppenbarligen minst lika viktig del. Fansen radar upp sig vid scenen framför John Holm i en sällan skådad kö. Publiken vill ha skivor signerade, hälsa och tacka, ge en kram och prata en stund med den mytomspunne mannen som bland annat bott i USA i elva år.

Och John Holm stannar och bjuder på sig själv. En man har tydligen seglat med honom och frågar om John minns. Det gör han. En annan man har ett band som spelar John Holm-covers och erbjuder sångaren en plats och ger honom ett visitkort.

Får en pratstund

Till slut får Härryda-Posten en stund med sångaren på övervåningen. Det är en kontorslokal med 100 kvadratmeter öppen yta, helt omöblerad förutom ett bord med några glas och flaskor på vid ett av fönstren. Mot väggen står ett par gitarrer. John Holm tar en kopp avslaget kaffe och summerar spelningen.

– Det var jättekul, speciellt. Det gick ok. Märkte du missarna, frågar han.

Han känns lättad. Tydligen var soundcheck en smärre katastrof.

– Inget fungerade och jag tänkte ”vad fan gör jag här”. Jag vet ju att det blir ett annat ljud när lokalen fylls med människor, men jag tänkte att den här gången kan inte ens folket rädda mig.

Hur kommer det sig att du spelar live igen efter 40 år?

– Jag vet inte riktigt varför jag gör det här. Det började med en kompis som ringde och berättade att han höll på att dö och frågade om jag ville spela på hans begravning. Jag stod i skogen i Småland och lastade en massa grenar. Jag sa ”visst kan jag spela”. Sedan ringde han och sa att jag inte behövde spela, berättar John.

Det slutade med att vännen dog och hans syster ringde John som åkte till begravningen och sjöng.

Spelade på privat fest

Sedan dök det upp en annan kompis med en hippiefestival i Säljeryd. John och Peter Bryngelsson åkte dit och spelade en halvtimme. Det blev även några låtar på en stor, privat fest.

– Det var bra, det gick ok. Men det tog ett tag innan jag kom in i det. När jag mår bra och det stämmer är det jättekul att spela, men när det inte stämmer är det en mycket svår känsla, det är som blå rök, när energin inte är på rätt plats.

Nu har ni fyra spelningar. Kommer det mera efter det?

– Det känns lite så, med det här upplägget och om det funkar kan jag utvidga med ett band.

Kan du få ihop ditt gamla band?

– Ja. Kanske. De flesta spelar fortfarande och jag har hållt kontakten med dem genom åren.

– Det är en helt annan grej att spela med band. Då känns det tryggt. Det är som att starta en bil. När jag spelar så här är det som att bilen inte startar varje gång och då är det inte kul. Jag kan bli stuck.

John Holms första LP Sorti kom 1972 och har i efterhand hyllats som en av de bästa skivorna i svenska musikhistoria. Nu är han 67 år.

– När man hållt på med musik så många år ringer den alltid i bakhuvudet. Jag blir hela tiden påmind också. Det är royalties som dyker upp och kompisar som frågar om jag inte ska spela igen. ”Gurkan” (Gunnar Lundestam) som spelade med på Sordin brukar säga att ”nu kör vi ända in i kaklet John”. Han har jobbat som direktör efter vi spelade in den skivan, men att spela musik är hans passion. Han vill att vi ska spela ihop igen. Men jag vet inte hur det blir.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det