• Bild: JENNY FÖRANDER
    MED SIKTE PÅ OS. Michaela Meijers stora mål den här säsongen är att kvalificera sig till OS i Rio. Väl där vill hon ta en plats i finalen.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    Uppvärmning med hopp över häckar.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    ÖVER KLUBBGRÄNSERNA. Tränaren Gustav Hultgren leder en grupp med stavhoppare från alla klubbar i Göteborgsområdet.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    "Hopsasteg" med stav.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER

Med envisheten som drivkraft

Stav

Envetenheten. Det är Michaela Meijers förklaring till att just hon nått så långt inom sin idrott.
– Jag är tävlingsmänniska och vill alltid göra mitt bästa. Om man ger hundra i allt blir man ju bättre, säger hon.
Men stöttningen hemifrån har också varit viktig.

I Friidrottens hus i Göteborg småpratar Michaela Meijer med kompisarna i stavhoppsgruppen. De väntar på att tränaren Gustav Hultgren ska komma med dagens träningsprogram. Runt omkring dem är det fullt av ungdomar som tränar friidrott i olika former och det gäller att inte stå i vägen när några susar förbi på löparbanorna.

För Michaela Meijer är den här miljön vardag. Till och med när hon hade ett långt skadeuppehåll åkte hon till träningshallen. Även om hon inte kunde hoppa stav fanns det alltid någon del av kroppen att träna.

Gav aldrig upp

– Det är klart att jag funderade när jag var skadad. Jag blev runtskickad mellan olika experter och det var ingen som visste vad jag skulle göra, men jag kom aldrig till det läget att jag kände att nu skiter jag i det här. Jag har tränat så länge jag kan minnas, det är bara något man gör, så jag kom till träningen även när jag var skadad. Ibland kom jag bara dit och satt. Kunde jag inte springa så kunde jag träna bålen och så träffade jag folket där, säger Michaela.

Michaela Meijer kommer inte från någon typisk idrottsfamilj, men när hon var liten blev hon uppmuntrad att prova på olika idrotter.

– Mamma var gymnast när hon var yngre, pappa har inte gjort någonting. Det är ingen i familjen som har hållit på med friidrott men framför allt mamma pushade oss att testa olika saker. Hon tyckte det var viktigt att jag och min storasyster skulle ha en hobby och inte sitta och glo framför tv:n. Jag testade fotboll, gymnastik och dans innan jag började med friidrott när jag var nio år.

Fick skjuts till träningen

När Michaela var liten bodde hon i Landvetter och fick alltid skjuts av föräldrarna till och från friidrottsträningen i Mölndal.

– Vi kom hem vid halv tio på kvällarna så det hade inte funkat att åka buss själv. Det har alltid stått mat färdig när jag har kommit hem från träningen och jag har blivit körd till tävlingar runt hela Sverige, säger Michaela om uppbackningen hemifrån.

När hon hade fastnat för friidrott släppte hon de andra sporterna ganska snabbt.

– Jag tyckte det var kul att det var så många olika grenar. Jag har ju till och med varit med i mångkamps-SM, säger Michaela.

Från början var det längdhopp och häck hon var bäst i. Stav började hon med när hon var 13 år och det mest av en slump.

– Vi hade varit iväg på tävlingar hela helgen, det var söndag kväll, mamma var trött och ville hem och det var 100 anmälda i längdhopp. I stav var det bara fem anmälda och mamma tyckte jag skulle testa det i stället, säger Michaela.

Vann sin första tävling

Hon fick hjälp av en tränare som visade hur hon skulle göra och vann tävlingen på höjden 1.80 meter.

– Det var bara att hålla i pinnen och springa. Jag är sån som gillar att testa saker men jag hade ju ingen teknik, det var som när man var liten och hoppade med en pinne, säger Michaela.

Tränaren hon stött på var Pekka Dahlhöjd, välkänd stavhopps-tränare som undrade om hon inte ville komma och träna stav någon gång i veckan. Hon nappade och så småningom blev det både två och tre gånger i veckan.

– Pekka levde för stavhopp och försökte få alla att testa, säger Michaela.

Hon gillade det för att det var en lite udda sport som inte så många håller på med. För att få chansen att träna stav måste det ju finnas en tränare som behärskar det i närheten och såna finns det inte så gott om.

– Längdhopp kan bli lite långtråkigt, det är ju bara att springa och hoppa. I stavhopp är det så mycket mer. Det hjälper ju inte om jag gör mitt bästa hopp när ribban ligger på 4.20, jag måste hela tiden hoppa bättre ju länge tävlingen håller på. Det gäller att ha rätt stavar, att ställningen står på rätt ställe, att det inte regnar eller blåser för mycket. Det är så mycket som ska stämma, när det väl funkar är det en sjukt skön känsla, säger Michaela.

Elitsatsning kom naturligt

Det var i 15-årsåldern hon började specialisera sig på stav. När hon var 16 vann hon SM och kom tvåa i ungdoms-VM, efter landslagskollegan Angelica Bengtsson.

– Jag tränade i en grupp där alla satsade helhjärtat och ville bli bättre så elitsatsningen kom ganska naturligt, säger Michaela.

Hon beskriver sin utveckling som en långsam men stadig uppgång, med undantag för nästan två års uppehåll då hon var skadad. 2014 var hon tillbaka och i somras lossnade det ordentlig då hon fick delta i både EM och VM.

Den kommande säsongen har hon ett stort mål – att få åka till OS i Rio de Janeiro. Hon har redan klarat kvalgränsen som är 4.55, men måste visa att hon håller den nivån även den här säsongen.

– Om jag hoppar bra under inomhussäsongen och blir uttagen lägger jag upp träningen för att formtoppa till OS. Om jag inte blir uttagen då kommer jag att börja tävla tidigare för att försöka kvala in och sedan köra mer grundträning i sommar, säger hon.

Fullt fokus mot OS

Hon har tackat nej till ett fast vikariat på Fridaskolan i Mölnlycke för att kunna fokusera helt och hållet på träningen inför OS.

– Det är skönast för mig, då slipper jag ha dåligt samvete om jag ska åka iväg på träningsläger, men jag står med på vikarielistan så de kan ringa om de behöver någon som hoppar in.

Tack vare stöd från friidrottsförbundet, Öis och ett kontrakt med Nike går det ändå runt. Och så har hon familjen som ställer upp när det behövs.

– De lånar ut bilen så ofta det går och när jag kommer hem sent och bara inte orkar laga mat ringer jag till mamma.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det