• Bild: JENNY FÖRANDER
    ÄLSKAR IDROTT. Martin Östholm fick följa med sina storebröder till idrottshallen när han var liten. Han provade själv på många sporter innan han tvingades välja och bestämde sig för att satsa på innebandy.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    MED KRAFT. De senaste åren har Martin Östholm varit lagkapten i Pixbo.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER

Växte upp i idrottens värld

Innebandy

Med två äldre bröder och en pappa som var tränare spenderade Martin Östholm mycket tid i olika idrottshallar när han var liten.
– Det var fotboll, bandy, handboll, innebandy. Som lillebror var jag alltid med och det var nog en orsak till att jag fastnade för idrott.

Martin Östholm berättar att hans mamma aldrig har idrottat, men att hans pappa höll på med fotboll och brottning när han var yngre. Martin började spela fotboll när han var sju år och när han var nio startade klubben ett innebandylag för att spelarna skulle ha något att göra på vintern. Under några år spelade Martin även ishockey och bandy, men det var fotbollen och innebandyn han höll fast vid under hela uppväxten.

Fick ärva av bröderna

Att köpa någon flashig utrustning var det inte tal om.

– Jag fick ärva i princip allt från mina bröder, man fick det man fick. Nu ska alla ungar ha det allra bästa, men jag tror inte det är någon bidragande orsak till om man lyckas. Det räcker inte med en bra klubba för att bli bra. Tänk om det hade varit så enkelt, säger Martin.

Även om han inte fick några nya innebandyklubbor fick han bra uppbackning hemifrån. När laget började träna i en större hall inne i Sundsvall fick han alltid skjuts till och från träningarna. Någon press att prestera har han aldrig känt hemifrån.

– Det skulle vara roligt och jag har aldrig känt några krav.

Inget akademiskt hem

Martin beskriver inte sina föräldrar som akademiker (Enligt forskningsrapporter Vägarna till landslaget har många av landslagsidrottarna akademikerföräldrar). Hans mamma är sjuk-
sköterska och pappan är visserligen rektor på en högstadieskola, men är utbildad till plåtslagare.

Martin Östholm höll på med båda fotboll och innebandy till han var 16-17 år.

– Jag tyckte båda sporterna var superroliga och ville hålla på med båda. I fotbollen var jag offensiv innermittfältare, jag hade en ganska bra högerfot och var frisparks- och straffsparksläggare, det var min grej.

På grund av en skada missade han att bli uppflyttad i a-laget i fotboll. Lagom till innebandysäsongen var han återställd och upplevde att innebandyn var lite roligare.

– Där kom jag med i a-laget när jag var 15 och fick spela i distriktslaget.

Saknade potential

Han bestämde sig för att satsa på innebandyn och sökte till innebandygymnasiet men kom inte in.

– De tyckte jag var lite för dålig i engelska och att jag inte riktigt hade potentialen innebandymässigt. Det var förstås en besvikelse, många av de bästa man kände till gick där och jag tyckte att jag var bra nog, säger Martin.

Två veckor senare fick han som 17-åring en plats i U19-landslaget.

– Det var verkligen extremt stort. Det var stort hemma i Sundsvall och det var en väldig revansch för mig.

Efter att han kommit med i U19-truppen ringde de från innebandy-gymnasiet och ville ge honom en plats men då tackade han nej.

– Jag trodde inte riktigt på det de gjorde längre.

Det var i U19-landslaget han omvandlades från center till back.

– Mitt skott var ganska populärt och som back fick jag större chans att utnyttja det och fick spela mer med boll.

När Martin Östholm gick ut gymnasiet stod SSL-klubbarna på rad och ville locka honom till sig.

– Det var tio föreningar som hörde av sig. Jag satt med mamma och pappa och gick igenom för- och nackdelar. Jag ville inte vara kvar i Norrland och Stockholm kändes för stort, men Västkusten kändes bra så till sist stod det mellan Pixbo och Warberg. Jag valde Pixbo för att de hade den bästa helhetslösningen.

Tungt i början

Någon rivstart blev det inte i Pixbo. Förväntningarna var höga, både från honom själv och omgivningen, men han blev skadad och kom inte riktigt in i laget.

– Första åren gick det lite knöggligt, tredje året var jag helt skadefri och det var först då jag fick visa vem jag var på riktigt.

2009 gjorde han debut i landslaget, året därpå blev han lagkapten i Pixbo för första gången. De senaste fem åren har han varit mer eller mindre självskriven i landslaget.

– Efter U19 var seniorlandslaget nästa steg, det var definitivt en målsättning jag hade när jag hade etablerat mig i Pixbo och SSL.

Martin Östholm tror att det är vinnarskallen som har tagit honom hela vägen till landslaget.

– Jag har en stark drivkraft att spela och att vinna, jag älskar sport i allmänhet och har tyckt att det har varit roligt att träna i alla år. Jag har en otrolig vinnarskalle, när jag var yngre var det mer på ont och jag tog många utvisningar, men nu har jag lärt mig att hantera det. En stor orsak till att jag har nått så långt är att jag alltid har haft viljan att vinna.

Tio säsonger i Pixbo

Martin Östholm är nu inne på sin tionde säsong med Pixbo. I den närmaste framtiden siktar han på att vinna SM-guld med Pixbo, att komma med i truppen till nästa VM och att vinna ännu ett VM-guld.

– Att vinna VM-guld på hemma-plan inför fullsatta läktare 2014 var det absolut största ögonblicket i min idrottskarriär. Det unnar jag alla att få uppleva.

Om han hänger i till nästa hemma-VM är mer tveksamt.

– Jag hoppas kunna fortsätta så länge jag vill, men nästa hemma-VM kanske blir 2020 eller 2022. Det känns tveksamt om jag fortsätter så länge.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det