• Bild: JENNY FÖRANDER
    STOLTHET. Uno Carlsson visar upp timmerhögen som han själv har forslat ut till vägen där Södra skogsägarna ska hämta virket.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    ENGAGERAD. Uno Carlsson har suttit i många styrelsen under årens lopp, men nu när han närmar sig 90 år tycker han att det får räcka.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    SÄLLSKAP. Katten Svarta Malin håller Uno sällskap när han är hemma.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    HÄNDIG. Under många år hade Uno en egen bilverkstad och bensinmack i Hindås.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    HJÄLPMEDEL. I hemmet tar Uno sig fram med hjälp av rullstol men när han ska ge sig ut använder han benprotesen.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
    DOKUMENTERAR. Uno Carlsson har skrivit dagbok nästan varje kväll i över 50 år. På nyårsafton läser han om året som gått och skriver en sammanfattning.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER

Uno finner glädje i skogen

Profilen

Mackägare, skogsbrukare, biodlare, jägare.
Uno Carlsson från Rävlanda har alltid levt ett aktivt liv. Nu fyller han snart 90 år och har tvingats amputera ett ben men det hindrar honom inte från att ge sig ut och jobba i skogen.
– Jag jobbar inte ensam. Jag har ju min traktor.

Fjolåret fick ingen bra början för Uno Carlsson. En infekterad tå slutade med att han i april tvingades amputera benet en bit nedanför knäet.

– Jag ville att de skulle amputera tån men det gjorde de inte. Efter fjorton dagar tog de av benet, berättar Uno.

Hela sommaren kändes det som att han var i husarrest i sitt eget hem, men en benprotes har gjort livet lättare.

Nu kör han själv till Bolle­bygd för att handla mat en gång i veckan och har sagt till hemtjänsten att de inte behöver komma mer.

– Det kom åtminstone 25 olika. De kom alltid vid tre­tiden men jag är ju inte hemma då så jag sa att jag ringer om jag behöver dem.

Uno förevisar hur han sätter på sig protesen. Ibland har han ont i den bortamputerade foten.

– Jag gick i gåskola i Borås i 15 veckor. Jag var nog en av dem som fick mest beröm för att jag var så aktiv, säger Uno och lyfter ut Svarta
Malin, katten som håller honom sällskap i den vita mexi­tegelvillan.

Hustrun Birgit gick bort för fyra år sedan. De sista åren bodde hon på ett service­boende.

– Vi firade diamantbröllop när hon bodde på hemmet, vet du hur många år det är? Då hade vi varit gifta i 60 år och varit tillsammans i sex år innan dess.

Adopterade barn

Paret fick två adoptivsöner som nu är 58 och 54 år.

– Jag brukade säga att vi kommer bra överens i vår familj där inte någon är släkt med någon, säger Uno.

I dag har han fem barnbarn. Han blir ledsen när han tänker på Birgit och vill hellre prata om något annat. Var det inte skogen vi skulle prata om?

Uno undrar om jag vet något om skog och blir nöjd när jag svarar att min mamma är skogsägare.

– Det är ju ingen idé att
berätta en massa för någon som inte förstår.

Vi går ut och Uno sätter sig bakom ratten i sin fyrhjulsdrivna bil. Strax efter Björketorps kyrka svänger han in på en liten isig skogsväg och fortsätter ut på ett fält. Snart är vi framme vid Björboås, släktgården som Uno köpte 1969.

– Jag har jobbat mycket med att renovera ladugården, men boningshuset har jag
inte hunnit med. Det blir nästa projekt, säger Uno.

Uno växte upp på en gård i utkanten av Björketorps församling, på gränsen till Sätila. Som liten gick han 4,5 kilometer genom hagar och skogar för att komma till skolan i Hällingsjö. När han blev lite större cyklade han.

– När jag var 8-10 år cyklade jag tre mil om dagen för att dela ut Göteborgs-Posten innan skolan, berättar Uno.

Bra läshuvud

Han hade lätt för att lära så skolläraren tyckte inte det gjorde något att han stannade hemma ibland för att hjälpa sin pappa med arbetet på gården. Att studera vidare var det aldrig tal om för en bondpojke på den tiden.

När han var 12 år flyttade Uno hemifrån, till sin morbror och moster som hade gården Björboås. Morbrodern som var i 60-årsåldern kom på besök och sa att ”här har ni ju redan tre drängar”.

– Det året skulle jag gå till prästen och konfirmera mig, det skulle inte bli så långt att cykla om jag bodde hos dem. Dessutom skulle jag kunna hjälpa honom att gå efter hästen, han hade så svårt för att gå. Han hade varit en kraftkarl men på den tiden hade man inga tekniska grejer, de använde kroppen och hade inga bra kläder. De blev fort gamla, säger Uno.

Han blev kvar hos morbrodern i 13 år. Uno ville köpa gården, men morbrodern vägrade och Uno köpte en verkstad och bensinmack i Hindås i stället.

– Den hade jag i 37 år. Jag hjälpte folk med allting, inte bara i bilbranschen. Jag har till och med hjälpt dem med psyket ibland. ”Om du har ett problem, gå till Uno”, sa de. Jag såg det som en mission, jag kände mig omtyckt och stängde aldrig dörren framför någon.

Han beskriver sig som en reparatör, inte montör som i dagens bilverkstäder.

– Jag var inne på det redan då, att allt gick att reparera. Det var väl inte någon vidare ekonomisk grej, jag var så snäll så jag var dum, men jag klarade mig.

Värsta stormen

Våren 1969 fick han möjlighet att köpa gården Björbo­ås med 70 hektar skogsmark som hade gått i arv till en släkting. Samma höst drog den värsta orkanen sedan 1902 in över Västsverige.

– 22 september blåste skogen ner. Stormen innebar jobb i flera år framåt. Jag hade lite tur som precis hade sålt en rotpost som skulle bli till pålar i Göteborg för 50 kronor kubikmetern. Hade de stått kvar en vecka till hade de legat ner. Efter stormen fick man tio kronor kubiken, man fick knappt någonting, säger Uno.

Det märks att skogen ligger Uno väldigt varmt om hjärtat. Varje år sedan 1969 har han avverkat någonstans i skogen.

– Jag har lyckats få ett
litet netto, men det kostar ju en massa också. Att avverka själv har jag slutat med, det har jag lejt ut, men jag hämtar virket i skogen och kör ut det till bilväg. Det finns en massa vägsamfälligheter som debiterar varje år så man måste ju ha lite inkomster för att det ska gå runt.

Uno visar några stora timmer­högar som ligger
utmed en skogsväg och väntar på att hämtas av Södra skogsägarna som han är medlem i sedan många år tillbaka.

– De översta, ljusa stockarna la jag dit igår, säger han.

Han har bara gott att säga om traktorn som han manö­vrerar bäst utan benprotes.

– När folk frågar om jag jobbar ensam i skogen säger jag nej, jag har ju min traktor, ler Uno.

Blygsam person

Uno kör vidare och visar skogen han planterade efter stormen 1969. 15-20 år till ska den nog växa innan det är dags för slutavverkning.

– Du tycker väl inte att jag skrävlar? säger Uno plötsligt.

Han vill inte vara skrytsam, men en del har han ju hunnit med på 90 år.

– Jag har nog engagerat mig i 125 år med andra människor, säger Uno och berättar om alla styrelser han suttit med i.

Som i biodlarföre­ningen, vägsamfälligheten och jaktvårdskretsen. Svenska jägare­förbundet hedrade honom med ett förtjänsttecken i silver.

– Det är en silverörn som jag är väldigt glad och stolt över.

Han har hållit studiecirklar i skogsbruk och biodling och utbildat jägare sedan 1985. I 30 år har han varit Jordbruksverkets tillsynsman när det gäller biskötsel, men det har han avsagt sig nu.

– Jag har engagerat mig mycket, men nu får det vara bra, säger Uno.

När han inte är ute i skogen brukar han studera och lösa korsord. Korsorden
löser han och sonen Rob med gemensamma krafter.

Nästan varje kväll i över 50 år har Uno skrivit dagbok.

– Att skriva upp saker var ett sätt att slippa komma ihåg, det blir som en slags abstinens. När jag har skrivit ner det är det avklarat. Ingen kommer ha tid att läsa dem, det skulle ta ett år.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det