• Bild: Anna Mattisson
    Vill vara mänsklig. Prästen Karin Karlssons liv har fyllts av både med- och motgångar. Ett faktum som hon ser som en styrka som hjälper henne att förstå andra som har det svårt.
  • Bild: Anna Mattisson

”Kärlek, barmhärtighet och förlåtelse–hur svårt kan det vara?”

Personligt

Det handlar om att visa att Guds kärlek finns för alla, även om det gått snett i livet ibland.
Om att få alla att känna sig sedda och förstådda.
Om att uppfylla ett kall, även om det ibland känns som att hon rör sig i en trång värld.
Det handlar om Karin Karlssons liv som prästvigd.

Det är måndag morgon den tolfte dagen och Karin Karlsson är strålande glad. Knappt två veckor har gått på det nya jobbet som präst i Råda församling och hon känner sig redan hemma. Medarbetare passerar förbi där hon sitter i församlingshemmets restaurang och hon hälsar ett glatt god morgon åt höger och vänster. Gör sitt bästa för att hinna se alla. Får en kram av en av dem.

– Jag hade min första gudstjänst här i går. Några damer kom fram efteråt och sa ”Du kan få komma tillbaka, du har så glada ögon.” Jag blir glad av att komma hit, folk är snälla. Det krävs inte så mycket mer för att göra mig glad.

Inte bara glädje

Men allt är inte bara glädje. Under vårt möte skiftar Karins ögon många gånger. Ibland är de busigt lysande, ibland så ledsna och allvarliga att det ser ut som att hon ska börja gråta. Känslorna är starka i henne och berättelsen om livet går upp och ned.

I början upp. Karin berättar om hur hon kom in i kyrkans värld som barn. Hon är född i en familj som på klassiskt Svenssonvis gick i kyrkan på första advent och julen och aldrig annars. Som nioåring började hon ändå i kyrkans barngrupp, där kompisarna var.

– Jag hittade mitt eget sammanhang i kyrkan. Som tonåring var jag där fem kvällar i veckan, jag var där mer än jag var hemma. Det har format mig.

Gemenskap i kyrkan

Kyrkans ungdomsgrupp var spretig och fylld av gemenskap. Karin kände sig sedd och delaktig och berättar att tonåringarna till och med fick hjälpa till att skapa gudstjänsterna. Den vår hon skulle fylla 17 frågade prästen om hon inte ville prova att predika. Prästen och Karin hade suttit och pratat länge om den kristna tron och prästen tyckte att hon borde testa att berätta för andra. Karin var skeptisk, men präsen övertygade henne om att hon kunde klara av det.

Omvälvande händelse

På väg till predikan hände något som kom att förändra hela hennes liv.

– Den söndagen då jag cyklade iväg hörde jag någon prata i huvudet fast ingen var där. Rösten sa ”Det du gör i dag ska du göra många gånger i ditt liv. Och det ska du göra för mig”.

Efter gudstjänsten kom en församlingsbo fram och frågade om hon skulle bli präst.

– Hela min kropp ville säga ”Neeeej!” men jag sa ”Det vet man inte”.

När det var dags att välja praktikplats på gymnasiet bestämde hon sig för att vara hos en präst för att se vad en sådan egentligen gör på jobbet.

– Han tyckte det var smidigt att kasta ut en 18-åring att predika under första advent. Han tyckte det var roligt. Det tyckte jag också, säger Karin och minns hur mycket folk det var i bänkraderna.

Läste teologi

Efter studenten lade hon ett år på att jobba som ungdomsledare i församlingen. Sedan började hon läsa teologi och var färdigutbildad präst 1997. Så lade hon tolv år på att vara ungdomspräst och har sedan jobbat som kyrkoherde. De senaste åren har det dock varit kämpigt och 2013 drabbades Karin
av en utmattningsdepression. Sedan 2016 har hon jobbat deltid. Det är först nu hon är tillbaka i full fart igen, den här gången som präst i stället för kyrkoherde.

– Jag har jobbat hårt för att komma tillbaka efter en längre sjukskrivning och kom fram till att jag inte vill vara arbetsledare. Min lillskrutta där hemma förtjänar en mamma som mår bättre. Och det känns som helt rätt beslut. Nu skrattar jag när jag åker till jobbet, säger hon.

Tron och kyrkan har inte alltid varit oproblematisk för Karin. Även om det var länge sedan hon tvivlade på Guds existens har hon många gånger brottats med att behålla tron på att Gud tror på henne, när självföraktet slagit till.

– Under min sjukskrivning för utmattningsdepression har jag levt med panikångest och tankar på att det inte spelar någon roll om jag lever eller dör. Då tvivlade jag på allt, berättar hon.

Bråkar med Gud

Hon har också känt sig tveksam till kyrkan som sådan; till den bakåt­strävan och trångsynthet hon ibland känt av i vissa församlingar.

– När jag känner mig trött på kyrkomänniskor och trångsynthet bråkar vi fortfarande, jag och Gud, om ifall jag verkligen ska vara präst. Men Gud är tjurskalligare än jag, och det är ju roligt att vara präst för det mesta.

Karin berättar om alla gånger då hon upplevt en skillnad mellan orden att ”alla är välkomna och får vara som de är” och hur det verkligen är inom kyrkan. Själv har hon märkt det i allt från kritik mot hur hon klär sig till hur hennes relationer sett ut och att hon är frånskild småbarnsmor. Kritiken på en tidigare arbetsplats i kombination med skörheten efter skilsmässan var anledningen till utmattningsdepressionen.

– Folk dömer gärna utan att veta hela historien. Men det står tydligt i Bibeln att den enda som dömer är Gud och Gud lät Jesus dö så att vi inte skulle dömas. Kärlek, barmhärtighet och förlåtelse – hur svårt kan det vara? Alla sjabblar till livet emellanåt. Då vill man själv bli bemött med förståelse, säger Karin.

Så kommer hon in på vad hon tror på, den form av kristendom hon vill sprida, visa upp och leva.

– Vad du än gör i livet är du i grund och botten alltid älskad av Gud och Gud kommer aldrig att ge upp hoppet om dig. Är det något jag vill predika så är det detta. Gud är ingen jultomte som du får allt du vill av, men en vän som alltid finns där.

Styrka att vara mänsklig

Att hon varit med om att livet ibland kan vara svårt ser hon som en styrka, en hjälp för att förstå andra. Hennes egen mänsklighet tror hon också kan hjälpa folk att själva våga öppna sig och prata. ”Ingen vågar ta upp problem med någon som är perfekt”.

– Mitt primära mål som präst är att få människor att känna att här är du sedd, här är du lyssnad på, säger Karin och berättar att hon vill att hela kyrkan ska fungera lika inkluderande som ungdomsgruppen gjorde när hon växte upp.

– När du berättar för de du möter att de är viktiga, älskade och sedda berättar du om den kristna tron. Man säger minst lika mycket genom hur man bemöter folk som genom vad man predikar.

Ett annat mål hon har med arbetet
som präst är att verka för det goda.
Godheten som finns i varje männi­ska, men inte i alla deras handlingar. Som präst kan hon göra sitt bästa för att stötta kärleken och modet.

– Kanske var det Jonas Gardell som sa att ”Människans största drivkrafter är kärlek och rädsla. Beroende på vilken av dem vi låter styra oss blir livet helt olika.” Det gäller att våga ta risker. Jonatan Lejonhjärta är min förebild där när han sa ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man inte en människa utan bara en liten lort”.

gillahppafacebook