• Fotograf: Anna Mattisson
  • Fotograf: Anna Mattisson
  • Bild: Jan Kwarnmark
  • Bild: Jan Kwarnmark
  • Bild: Jan Kwarnmark
  • Bild: Jan Kwarnmark
  • Fotograf: Anna Mattisson

Livet bakom linsen

Personligt

Fotografen Jan Kwarnmark har hunnit med mycket under sina dryga 70 år.
Med en blick för människorna framför linsen rymmer livets album allt från skolan i Mölnlycke till shamansk healing i Amazonas.

Foto: Lisas farföräldrar framför det svarta huset med blå knutar som de byggt som nygifta. Väggen översållad av rosor, det är ett idylliskt fotografi
signerat Jan Kwarnmark 1975.

Nuet: Lisa ställer fram koppar och muffins i barndomshemmet som hon och maken Jan sedan länge tagit över. Jan plockar fram sin kamera, tar en snabb bild på journalisten som klunkar te mitt emot. Försvinner in i ord om ljus och skuggor, isotal, kamerautrustning.

I över 50 år

Kameran har funnits med Jan Kwarnmark i över 50 år nu, hela hans vuxna liv finns fångat på bild.

– Jag fick låna en kamera av morfar när jag var tonåring. När jag slutade lumpen fick jag ett bidrag som gjorde att jag kunde skicka pengar med en kompis som reste till Japan, säger han och förklarar att kompisen sedan kunde komma hem med en kamera till honom från landet i öst.

– Sedan dess har jag hållit på.

Började på Chalmers

Den akademiska utbildningen han hoppade på efter värnplikten hade inte mycket med fotograferande att göra. Han började på Chalmers och knagglade sig igenom studierna i elektroteknik, inspirerad av morbrodern som var hög direktör på Asea. 1968 träffade han Lisa på en studentdans och blev så kär att examensåret försenades lite. Fem år senare kunde han foto­grafera deras första barn, och började jobba vid bandet på Volvo för att försörja familjen. Därifrån avancerade han och jobbade så småningom med produktionsteknik på Volvo lastvagnar. Hela tiden tog han bilder som hobby.

Foto: Lisa i närbild med ansiktet nedböjt för att andas in doften av rosorna i brudbuketten.

Nuet: Jan som flyttat sig till det lilla fotohuset på tomten. På ytterdörren hänger citatet ”Med kameran flydde jag till verkligheten.” Väggarna på nedervåningen täcks av hyllor fullastade av pärmar och askar: negativ, negativ, negativ. Jan går upp en våning, pekar på favoritbilderna han hängt upp och berättar. Han lägger bilden på Lisa åt sidan och tar upp ett foto på dottern, som sitter på en sommarväg och ser in i kameran med avslappnad och allvarlig min. Jan stannar upp, snyftar till och drar fingrarna över ögonen.

– Jag blir så rörd, det blir värre och värre med åren. Jag skäms inte för det, men… Det här är en akleja, säger han och plockar fram en ofarligare bild av en blomma med skira blad medan han skärper till rösten och berättar vidare om sitt liv.

Efter ett tag lockade lärar­yrket mer än Volvo. Jan vidareutbildade sig och började undervisa i ämnen som elkraft, matte och reglerar­teknik på gymnasienivå. När datorer blev vanligare lärde han ut hur de skulle användas.

Hade fotokurser

– Sedan började man få ha fotokurs på fritt val. Jag hittade på en grundkurs i foto. Det var jättekul för eleverna att vara i mörkrummet, minns han och berättar att han fortfarande hoppar in som vikarie på Hulebäcksgymnasiet då och då.

Dessutom är han volontär och läxläsare med ensamkommande ungdomar som förbereder sig för att att komma in på ett svenskt gymnasium.

Fångar ögonblick

Annars är han pensionär och fotograf. På senare tid har han jobbat mycket med gatufoto, som går ut på att fånga ögonblicksbilder på stan.

– Det är som teater, folk är statister. Det blir situationer som berättar något och det går fort. Man får en chans, sedan är ögonblicket över. Egentligen är det en samuraj­attityd i gatufoto: inget är bestämt i förväg men man får vara beredd på allt, säger Jan entusiastiskt.

Foto: Mölnlycke centrum, utanför kiosken vid Biblioteksgatan. Några Mölnlyckebor sitter och pratar, dricker cola, fipplar med mobiler. Tio personer ryms på en enda ögonblicksbild av verklig­heten. Ingen ser på kameran.

Nuet: Jan lägger undan bilden på Mölnlyckeborna, som fascinerar honom i dess skådespel av vardag. Visar sitt senaste projekt i stället, där han fotat vardagen hos bybor i Sierra Leone.

En gammal vän åkte till det afrikanska landet för att volontärarbeta som läkare. Det fanns mycket att göra och många att hjälpa men resurserna var knappa. Jan Kwarnmark bestämde sig för att volontära han också, som fotograf. Under två veckor tog han 6 000 bilder i Sierra Leone, varav tolv trycktes till almanackor för 2018 som säljs för läkarprojektets räkning. Bilderna gav också en skjuts åt marknadsföringen av sjukvårdsprojektet på sociala medier. Jan nämner det och är stolt, men ännu stoltare över sin vän läkaren. Han är lovprisande när han pratar om andra, rösten är full av värme.

Starka möten

För Jan betydde resan mycket. Dels fick han bilder med sig hem som han knappt kunde förstå att han tagit själv. Dels gav färden starka möten trots att han inte kunde språket. Han släpptes in med sin kamera.

– Det var så roligt och så enkelt att kunna bidra. I och med att min kompis är läkare och har hög status var manegen krattad för mig. Och människorna jag mötte var så lugna och värdiga fast de var utfattiga, säger han.

Foto: Tonåringen Emma, lutad mot en vägg i sin hemby i Sierra Leone med en klarblå kam lekfullt fastsatt i det kraftiga hårsvallet. Precis som i de flesta bilder Jan visar finns ett allvar i hennes ansikte.

Nuet: Jan som funderar över allvaret, skrattar till.

– Ibland säger man att alla bilder är självporträtt. På något sätt avspeglas nog personen som tar bilden, säger han och funderar över vad som gör en bra bild.

Enligt Jan Kwarnmark handlar det om var du står med kameran och när du tar bilden. Kompositionen. Att det finns tydliga konturer och silhuetter så motivet inte blir grötigt. Att du känner kameran så du inte behöver tänka på tekniken när bilden dyker upp framför dig.

I Jans fotostuga verkar mängden bilder oändlig. De sitter på väggarna, väntar i datorn och trängs i lådor och askar. Här finns foton från gatorna i Paris, bilder på Härrydas politiker, på en shaman som försöker bota en shipibokvinna med magont i Amazonas, på en puss på ett äldreboende i Kungälv.

Följde sonens klass

Jans allra största projekt var att följa sonens klass med kameran under hela grundskolan. När eleverna slutade nian 1989 kopierade han 1 500 bilder i sitt mörkrum och delade ut en bok med 55 handgjorda bilder till varje elev. Varje exemplar av boken hade lite extra fokus på just den elev som skulle få den, med några särskilt utvalda bilder.

Skrapar på ytan

Tiden rusar, Jan plockar i sina kartonger, det är så mycket att visa, inget får glömmas i sammanfattningen av ett liv. Vi skrapar på ytan och återvänder till bostadshuset för en bild och information till en faktaruta.

– Lisa…! Vad är jag intresserad av?

Foto: Jan Kwarnmark vid fikabordet. Ljus faller in från två sidor, bakom fönster­rutorna virvlar lätta snöflingor. Han kramar sin egen kamera i handen och önskar att porträttet inte ska bli så stort.

– Går det att få plats med andra bilder om jag skickar några?

gillahppafacebook