Bild: Anna Mattisson

Vart är vi på väg?

KRÖNIKAN

På påsklovet fick jag möjlighet att åka med en av församlingens konfirmandgrupper till Berlin. Där besökte vi bland annat koncentrationslägret i Sachsenhausen, såg rester av gamla muren, var i en moské där muslimer från alla olika grupper kunde mötas och be tillsammans. För många var det första gången man åkte på en längre resa utan sin familj. Dessutom blev det också på många sätt något av en inre resa. Upplevelser och erfarenheter som vi kommer bära med oss under lång tid.

Egentligen tänker jag att man kan se på hela livet som en resa. En resa som ser olika ut för var och en och det enda man kan veta är att den resan inte är spikrak för någon av oss. Det kommer oväntade stopp och möten när man minst anar det. Vill det sig riktigt illa åker man i diket. Det påminner mig om berättelsen när Moses leder sitt folk ut ur Egypten. En resa rätt ut i det okända. Det var ingen enkel resa på något vis. Det kom många klagomål och undringar både om Moses ledar­skap och om Gud längs vägen. Dessutom blev det en mycket längre resa än någon kunnat föreställa sig. Under vägen blev de tvungna att konfronteras många av sina egna hang-ups och rädslor. Mitt i allt detta fanns Gud med ett löfte om att aldrig överge dem.

Det är en tröstande tanke för mig. Det är så lätt att tro att man måste ha full koll och bara rusa på fast man känner sig mer vilsen än någonsin. När kan vi stanna upp och fundera över meningen? Var kan vi fråga om sådant vi inte förstår? Hur ofta tillåter vi oss att hämta andan och bara ta det lugnt? Jag gör det i alla fall alltför sällan. Jag har så lätt att låta alla måste och borden styra och ta kontrollen över mitt liv. Jag kämpar varje dag med kraven som jag lägger på mig själv och det känns många gånger som en kamp på liv och död. Vilka krav som pressar oss varierar så klart, men jag vet att vi är många som balanserar på slak lina bland alla borden och måsten.

Så hur kan vi hitta vår väg i livet utan att fastna i vare sig hets eller klagovisor? Vad finns det att ta sikte på? För mig är ett avgörande riktmärke Bibelns ord att vi ska älska Gud överallt och vår nästa som oss själva. Jag tror fullt och fast att kärleken kan hjälpa oss att inte tappa bort oss på vår livsresa. Vi behöver påminna oss om att kärleken bär även när det inte blir perfekt. Vi får hjälpas åt att lyfta måsten och borden från varandras axlar. Vi kan hjälpa varandra att lägga ribban på en rimlig nivå.

  • Karin Karlsson, präst i Råda församling