Sann förlåtelse ger frid

KRÖNIKAN

Förlåtelse är en stor och många gånger komplicerad fråga. Vare sig det gäller att förlåta sig själv, att förlåta någon annan eller kanske be om någon annans förlåtelse. I de allra flesta relationer, i alla fall i nära och långvariga sådana, kommer frågan kring förlåtelse upp någon gång. Från det lilla till det stora. Och från barndomens dagar upp i vuxen ålder kommer alla, någon gång eller flera, att möta frågor i sig själv, där förlåtelse kan vara svaret på en lösning.

Att förlåta sig själv för den man är, den man har varit och de val man gjort i sitt liv. Att förlåta sig själv för att man är människa och därigenom helt mänsklig i all sin skönhet av skavanker och brister.  Det är alltid väldigt enkelt att med facit i hand titta tillbaka och tänka att man borde ha gjort annorlunda i olika situationer. Men just för att vi inte förmådde eller visste bättre kunde vi inte göra annorlunda då, än att göra just de val vi gjorde. Det är inte sällan människor befinner sig i en återvändsgränd i sig själva, med skam och skuldkänslor som närmsta umgänge. Förlåtelse innebär att frigöra sig från inre, gamla bojor. Att lossa på energi som ligger lagrad i ilska och bitterhet och kanske sorg.

För att förlåtelse ska ha en kraft kan det inte vara tomma ord. Det behöver vara ur hjärtat sprunget i kärlek och sanning. När det sker en sann förlåtelse är det en befrielse. Som att släppa luften ur en ballong. Hämnd och prestige faller och lämnar plats åt en inre frid. I detta finns möjlighet att läka på flera plan, både själsligt men även kroppsligt.
Jag lyssnar dagligen på människor som uttrycker att de utan problem accepterar att andra gör misstag och klantar sig i all sin ofullkomlighet. Men att de själva skulle kunna få lov att brista någonstans, det är otänkbart. Det är väldigt hårt och ohållbart att förhålla sig till sig själv på det sättet. Man kan säga att det är kungsvägen till stress, sämre livskvalitet och dåligt psykiskt mående.

Den där inre hårda domaren som bebor så många och som så obönhörligt dömer i vardagen förlorar sin näring när vi med större acceptans ser hela bilden av oss själva och tillåter hela bredden av våra mänskliga sidor.

  • Martina Börjesson, psykolog