Äntligen sommar!

KRÖNIKAN

Förväntningar, flaggor, jordgubbar och nystrukna kläder. Avsked, tårtor och högsommarväder. Läsåret är slut. Den blomstertid nu kommer. Lätta ben springer ut på skolgården. Äntligen. Sommarlov!

Lisa hade verkligen längtat. Hon och mamma hade köpte klänningen hon skulle ha till skolavslutningen för flera veckor sedan. De hade haft en mor- och dotterdag på stan. Gått i affärer. Fikat. Det hade varit supermysigt. Dessutom hade Lisa fått köpa en klänning från Ralph Lauren. Mamma hade sagt ”Du är värd det”.
Efter skolavslutningen skulle de gå ut och äta. Pappa hade bokat bord på Toso för hela familjen på kvällen och mamma hade tagit ledigt från jobbet för att förbereda en jordgubbstårta att fira in sommaren med. Det var med längtan i stegen hon nu gick mot skolan.

Emma hade verkligen längtat. Inte till skolavslutningen, men till sommarlovet. Äntligen skulle hon slippa sina plågoandar. Tio veckor i paradiset. I morgon skulle familjen åka till sommarstugan i Hunnebostrand. De skulle vara där hela sommarlovet. Sola och bada. Det bästa av allt var att hon skulle vara med sin kompis Elin. Hennes riktiga kompis.
Under våren hade det nästan blivit outhärdligt i skolan. Mobbing och kränkningar varje dag. Ibland tänkte hon att hon snart inte hade några tårar kvar. Egentligen visste hon inte varför just hon var mobbad. Men vad spelade det för roll? Det var lika jävligt oavsett anledning. Nu tvingade hon sig till skolan en sista gång.

Veronica hatade den här dagen. Inte skolan eller skolavslutningen. Det som skulle hända sedan. Hon och hennes bror skulle bo hos mormor och Sven på landet hela sommaren. Sven. Hon hatade honom och hans vidriga spritstinkande andedräkt. Med sorgsna steg gick hon mot skolan.

Skolgården började fyllas av elever och pedagoger. Alla på väg in i sina klassrum. De flesta hade klätt upp sig och gjort sig fina. Där gick rektorn, såg lite stressad ut. Där gick de coola. Där gick sportfånarna. Där gick bildläraren, med skjortan halvt instucken i byxorna. Där gick plugghästarna. Där gick Amanda, Linnéa och Veronica.

De senaste tio åren har psykisk ohälsa hos barn i åldern 10–17 år ökat med över 100 procent. Många har det så klart bra, men fler och fler bär på tunga saker. Saker som inte syns på utsidan. Saker som de bär på i det tysta. Önskandes att någon vuxen ska se dem. Någon som stannar till och säger ”hej”, så att de kan berätta.

  • Fredrik Löfgren