Säg som det är – det blir enklare då

KRÖNIKAN

Jag träffade en man en gång som levde med en kvinna. De hade levt många år tillsammans och hade två vuxna söner. Den här mannen var helt förkrossad och ledsen över att hans fru aldrig någonsin hade bett om ursäkt eller förlåtelse för någonting i deras äktenskap. Trots att hon hade behövt göra det ett flertal ­gånger genom åren. Det var som att det var omöjligt för henne att säga de där orden. Som att den här ofullkomligheten satt inkapslad i det allra innersta rummet och ut strålade något slags aura av försök till fullkomlighet.

Att vara en människa som inte kan göra fel. Det måste vara svårt att leva det livet. Som att man inte längre är i en läroprocess med livet utan helt och fullt lever i en illusion av total visshet och ofelbarhet. Han såg hur hon led av sin egen oförmåga. Han såg en ångest som fullständigt höll på att äta upp henne och som verkade mala och söndra inom henne. Som att det hindrade henne från att leva sitt liv som hon kanske egentligen hade velat. Ett liv i närmare kontakt med sig själv. Hennes svårigheter att kunna gå in i sina egna känslor, se att något hon gjorde eller sa blev fel och be om förlåtelse för det. Det var som att det var helt låst, tyst och stumt. Det hade hänt så mycket i familjen, så många ord och så många handlingar som behövde förlåtas och han var beredd att göra det. Sönerna också. Han önskade ett förlåt från hjärtat men han började tumma på det. Det räcker att du bara säger förlåt, även om du kanske inte helt och hållet menar det. Men snälla bara säga det. Det hade gått så långt att han tänkte att det ju i alla fall är någonting.

Han önskade så innerligt att hon åtminstone en gång skulle se på honom, att de på riktigt skulle mötas och att hon skulle förstå att det är värt något att be om förlåtelse. Att deras trettio år tillsammans ändå var större än det här. Stoltheten, oförmågan, prestigen, envisheten eller vad det nu var. Men det blev inget med det. Åren gick och så småningom skilsmässa. Ett förlåt kunde gjort skillnad. Om du bara kunde erkänna att du också har fel ibland. Att inte bortförklara och skylla på andra när du gör fel eller begår misstag. Bara säg som det är. Det blir så mycket enklare då.

  • Martina Börjesson, psykolog