Våga möta de existentiella frågorna

Krönika

Varhelst det finns människor finns de stora livsfrågorna närvarande. På något sätt och i olika grad påträngande. De existentiella frågorna som ju berör ­hela mänskligheten spänner över alla discipliner vars önskan är att förstå något om människor och deras liv.

Men vad är existentiella frågor? Det är frågor som på olika sätt berör temat ”Vad det innebär att vara människa?” För många är det ganska givande att umgås med den typen av frågor. Men det är ju inga enkla frågor och svårt att veta om det egentligen finns några rätta, givna svar.

Ger man sig in i de tanke­gångarna är det nästan oundvikligt att till slut hamna i tankarna på döden och då börjar det ofta kännas ­lite jobbigare. Hur ska man exempelvis stå ut med vetskapen om att döden kan ta en när som helst?  Det kan kännas, minst sagt, ganska skrämmande och ångestfyllt att tänka på det. Bakom många symtom och samlade problematiker kan man se hur en person försöker ­”lösa” frågan om döden snarare än att ”hantera” den. Vilket är förståeligt, vi är nog alla där ibland. Och är det sen bara svart och tomt och slut eller finns det något som kommer efter? Här kan man ju lätt gå vilse och vem kan hjälpa en då? Det finns inga rätta svar, vad jag vet?

Vi inom sjukvården har inte heller något facit på hur man bör förhålla sig till dem. Däremot behöver sjukvården bemöta dem på ett rimligt sätt. För det här är vare sig nya eller ovanliga frågor. Bakom panikångest, depression, utmattning och andra vanligt ­förekommande diagnoser inom till exempel primärvården, är det inte ovanligt att det ligger under ytan och lurar. För att inte tala om vilken existentiell utsatthet olika fysiska sjukdomar kan uppbringa. Att lämna frågorna ”obemötta” när de finns där och uttrycks av patienten kan på sikt skapa större problem.

Även om man som behandlare inte alla gånger kan hjälpa till att lösa existentiella dilemman går det åtminstone att lyssna och visa att frågorna är viktiga och värda att ta på allvar. Det är ju trots allt så att vare sig vi är patienter eller behandlare eller något helt annat har vi ju oändligt mycket gemensamt. Även om våra liv och förutsättningar kan se väldigt olika ut så är ju det faktum att våra liv har en början och ett slut detsamma, likaså ovissheten. Det är inte så dumt att påminna sig själv emellanåt om att tiden går och att det är hög tid nu att göra det man tänkte göra.

  • Martina Börjesson