Ingen ville se att hon var förövaren

Krönika

En man som jag under en tid hade kontakt med, levde i en mycket destruktiv relation med en kvinna. Det var en mardröm. Hans utsattes för sparkar, slag, hån och terror. Han har sin historia och den är sorglig. Men också ljus på många vis. Då han idag kommit förbi detta och lever ett lyckligt liv.

Men det var inte bara den här mannen som for illa i relationen. Barnen gjorde det definitivt! Ett annat kapitel är kvinnan. Hon avskydde sig själv för vad hon gjorde. För den typen av handlingar som hon om och om igen kom tillbaka till. Orkade knappt möta sin egen blick i spegeln. Så mycket skuldkänslor. Hon var som i mörker när det fullständigt slog slint, förlorade kontrollen över sig själv. Rämnade inombords när hon utdelade örfilar, sparkar och nedlåtande ord. Allt hållfast, alla principer, det hon egentligen tyckte sig stå för – inget stod pall för hennes raseri. Inget under fötterna längre, totalt gungfly. Efteråt, en sådan ångest som det knappt gick att stå ut med. Ville inte se på sina barn, inte möta deras blickar. Men kände hur de tittade på henne, hur de undrade, hur de grubblade och mådde dåligt.

En sak ville hon, att sluta göra såhär. Att sluta få aggressionsutbrott. Och en sak visste hon. Att det kommer hända igen. Trots all skam för hur hon betedde sig bestämde hon sig för att berätta sanningen. Men, ingen tog henne på allvar. Lika lite som hennes make blev tagen på allvar när han berättade att han regelbundet blev slagen och utsatt av henne, var det ingen som tog henne på allvar när hon med handen på hjärtat ville berätta hur det var, och i det få hjälp. Denna kvinna har ett trevligt yttre. En nätt kropp, inte så lång och ger på alla sätt och vis ett fint intryck. Men det finns också en annan sida hos henne. Hon kan bli fruktansvärt arg. Och hon kunde inte hantera det som kom med ilskan. Men när hon berättade detta var det ingen som kunde tro det. Omgivningen förblindades av en yta som hon visade upp.

Hon förminskades då hon på något sätt tillskrevs en oförmåga att bruka våld och att orsaka skada. Det var allvarligt att hon som våldsutövande kvinna hade så svårt att få professionell hjälp. I detta självförakt och i den pest som genomborrade henne och som fullständigt smulade sönder varje uns av värdighet möttes hon av väl­menande blickar och tröstande ord, om att det nog inte var så farligt. Men det hon gjorde var riktigt illa. Inget kan försvara det hon gjorde. Hon förpestade livet för sin familj och traumatiserade sina barn och tiden gick utan att familjen fick hjälp. Ett stort bekymmer var att omgivningen och de som fanns att hjälpa familjen inte ville se, att hon var förövaren och han var offret.

  • Martina Börjesson