En historia som inger hopp

Krönika

Det satt en ung kvinna i väntrummet. Det var länge­sedan nu. Jag skulle träffa henne för en bedömning. Visste inte mycket om henne på förhand. Det visade sig vara en väldigt ”trasig” flicka. På flera sätt. På insidan var det kaos. På utsidan radade sig ärren på hennes armar. Hela vägen från underarmar till överarmar.

I väntrummet såg hon ut som vilken tjej som helst. Ett leende mötte mig när jag hämtade henne. Det kom att bli en lång kontakt. En kontakt med mycket tårar, slit, glädje, ångest, självdestruktivitet, men också skratt emellanåt. Det gick framåt i behandlingen, men så plötsligt. Till akuten med en svår infektion i ett djupt, skuret sår på armen. Kändes som att vi var på ruta ett igen. Min frustration sa mig det. Men det var vi inte. Tiden gick. Vi lyfte på stenar, vände och vred. Det kom en lugnare tid med ångesten igen. Och så en dag. Uppriven strupe, efter att hon druckit ren­göringsmedel. Såhär såg det ut, fram och tillbaka. Det var ofrånkomligt att fokus emellanåt enbart hamnade på självskadebeteendet, då det kunde bli så akuta situationer.

Hon ville inte ta sitt liv. Men hittade inte sin väg fram i livet, i vardagen med allt vad det innebar. Känslorna övermannade henne. Kände sig liten, sårad, ensam, fel. Inget tycktes vara bra på henne i hennes ögon. Hon var vacker. Med sin lite luriga blick. Men det hjälpte inte vad omgivningen tyckte. Hon tyckte inte om att se sig själv i spegeln. Hon ville äta och njuta men bestraffade sig själv. Hon var så ofantligt vilsen. Känslorna var bara som ett trassel inom henne. Det var så svårt för henne att sortera ut och förstå sig på sina egna känslor och det som bubblade upp inom henne. Tiden gick och det gick allt längre tid efter att hon senast gjorde sig illa. Hon ville inte göra så längre, kände heller inget behov av det. Plötsligt kunde hon se förändringen i backspegeln. Något hade i grunden förändrats inom henne. I slutet av vår kontakt kunde vi skoja åt att hon faktiskt inte trodde mig när jag sa att hon kommer att komma förbi detta, att det kommer komma en tid när hon ser tillbaka på det. Och den tiden är nu.

Idag är hon mamma. Tar hand om två små barn. Hon kommer för alltid att bära sin historia. Men hon gör det idag utan tyngd. Hennes ärr minner henne om det som var, om all ångest och smärta som sipprat ut från armarna. Men idag är hon hel. Kan själv trösta och krama om den där lilla flickan som bor i henne. Hon använder idag sina erfarenheter för att hjälpa andra. Hon, om någon, kan ingjuta hopp hos andra, om möjlighet till förändring.

  • Martina Börjesson