• Bild: JENNY FÖRANDER
    STOLT KULTURARBETARE. Ulf Ripa har under många års tid varit "hjälpgubbe" år kulturskolans unga blåsare. Nu får han Härryda kommuns kulturpris för sitt engagemang.
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER
  • Bild: JENNY FÖRANDER

50 år i den kommunala kulturens tjänst

Profilen

Ända sedan han flyttade till Landvetter för 50 år sedan har Ulf Ripa varit en del av kommunens musikliv och inte minst en förebild för många unga musiker. Att han är uppriktigt stolt och glad över att få ta emot Härryda kommuns kulturpris går inte att ta miste på.
– Jag har gått runt i ett lyckorus. Jag känner mig oerhört sporrad av att kommunen har vänligheten att ge mig detta pris, säger han.

Ulf Ripa började sitt musikaliska liv med att som åttaåring gå till ABF i hemstaden Helsingborg för att lära sig spela blockflöjt. Än i dag vet han inte varför hans föräldrar som själva aldrig sysslat med musik bestämde sig för att sätta honom i musikskolan.

– Jag gömde att fråga dem. Nu har jag en dotter som är yrkesmusiker. När vi spelade duett var min far så stolt och sade att han hade bidragit genetiskt till detta. ”Det var inget som fastnade i min generation”, brukade han säga.

Efter att familjen flyttat till Landskrona började Ulf spela klarinett, men efter ett tag tyckte han att det var tråkigt och lade av. På tandläkarutbildningen i Malmö tog han upp musiken igen och spelade ventilbasun i studentorkestern. Efter att han flyttat till Landvetter började han så småningom spela trombon med Mölnlycke storband.

– Jag var ordförande där fram till 2003. Då kände jag mig mätt och nöjd, säger Ulf.

”Hjälpgubbe” för unga

Storbandet hade ett nära samarbete med den kommunala musikskolan, numera kulturskolan, och det engagemanget har Ulf hållit fast vid. Han beskriver sig som en hjälpgubbe, inte minst för HUB, Härrydas unga blåsare.

– Jag försöker vara en god förebild, spela väl och lyssna på instruktionerna. Jag tror på att visa ungdomarna att det här är något lustfyllt och kommer med glada tillrop under repetitionerna. Det är viktigt att själv ha kul. Jag avdramatiserar åldersskillnaden genom att tala till dem som jämlikar och dra lite lustigheter, säger Ulf.

Bidrar med rutin

När ungdomarna repeterar och har konserter är Ulf med och spelar och bidrar med sin rutin. Det ger den som känner sig osäker möjlighet att lyssna hur det ska låta och följa efter.

Trappade upp musiken

Sedan Ulf gick i pension från jobbet som klinikchef på folktandvården i Landvetter för tio år sedan har musiken fått en ännu större del i hans liv.

– Då började jag öva systematiskt, säger Ulf och visar det som på senare år blivit hans favoritinstrument, ett eufonium.

Ordet eufonium betyder ungefär ”en sak som låter väl”.

– Den har många läckra uppgifter, säger Ulf.

Han berättar om ett möte som blev helt avgörande för hans fortsatta utveckling som musiker. Sommaren 2008 skulle hans dotter Kerstin som är professionell hornist åka på Norrlandsturné med Stockholms blåsarsymfoniker. Ulf fick åka med för att passa barnbarnen.

– Jag fick en lektion av deras eufonist Åke Lännerholm i en hotellkorridor i Östersund. Han undervisade mig om klangideal, andningsteknik, övningsmetodik. Det var helt epokgörande, säger Ulf.

Frossar i musik

Hans dotter har också lyckats locka honom att delta i de instrumentfrossor som Stockholms symfoniker arrangerar en gång om året. Ulf var med för första gången för tio år sedan då det var hornfrossa.

– Då övade jag på att spela horn hela hösten innan. Sedan träffas man och spelar tillsammans under en helg som avslutas med en officiell konsert på söndagen. I sista numret spelar 100 hornister samtidigt, säger Ulf.

Året efter fick Ulf låna en trumpet för att kunna delta i trumpetfrossan som har följts av trombonfrossa, tubafrossa, altsaxfrossa och klarinettfrossa.

– Folk tycker att jag är knäpp men det bjuder jag på. I år är det valthorn igen, men jag glömt allt sedan jag var med för tio år sedan. Horn är det lättaste instrumentet, klarinett är det svåraste.

Drog igång sextett

Ulf hade längre velat starta en mässingssextett och 2013 lyckades han samla ihop åtta musikerkompisar som tillsammans bildade Storsextetten. Att de utgör en sextett innebär att det är sex olika stämmor. Helst hade Ulf velat ha en dubbelsextett med två musiker på varje stämma, men eftersom de bara är nio musiker fick det bli en sextett med dubbletter på några stämmor.

– Vi har räddat och bevarat gamla noter och anpassat dem för att de ska gå att spela. Jag hade en idé om att det inte är rimligt att underhållningsmusik som hållit i 20-30 år bara ska sjungas på Allsång på Skansen, säger Ulf.

Ulf berättar att mässingssextetter blev populära i mitten av 1800-talet.

– Det var när bönderna och pigorna blev industriarbetare som man insåg att de måste ha något vettigt att göra på fritiden. Det var en rörelse som spred sig över hela Sverige och varade en bit in på 1900-talet. På 1920-talet kom radion och jazzmusiken som konkurrerade ut mässingssextetterna. Nu finns de kvar tack vare entusiasterna, det är kul att väcka upp den här musiken igen. När vi nyligen spelade i trappan på Landvetters kulturhus var det ett sjuttiotal personer som kom och lyssnade.

I Härryda kommun är återväxten av unga blåsmusiker rätt anständig enligt Ulf Ripa. På andra håll kan den vara katastrofal.

– Det smärtar mig. Blåsinstrument exponeras inte tillräckligt i media. Under 1980-talet var Nils Landgren otroligt synlig med sin röda trombon och hästsvans och plötsligt rusade folk till musikskolorna. Folk behöver en impuls, instrumenten måste ses och höras, säger Ulf.

Ingen kö till valthorn

Medan det alltid är kö för att spela gitarr är det bara att sätta igång för den som väljer att spela valthorn i stället.

– Och det behövs fler klarinetter, säger Ulf som samtidigt gläds åt att allt fler tjejer väljer att spela blåsinstrument som tidigare ansågs typiskt manliga, som trumpet, eufonium eller horn.

På måndag ska Ulf Ripa ta emot Härryda kommuns kulturpris i samband med kommunfullmäktiges sammanträde.