Julafton närmar sig och kärleken är runt omkring oss

Krönika

Ni har väl sett filmen Love Actually. Den är som en underbar smällkaramell fylld med små berättelser som var och en för sig själva, eller som en helhet för den som så önskar, gestaltar hur kärleken drabbar oss alla på olika sätt i juletid. Likt en tidsbegränsad nedräkning mot julafton tar karaktärerna sig an filmens många vedermödor för att kämpa sig mot upplösningen – julen. Trots att många av historierna är ganska tragiska i sin uppbyggnad får man nog säga att de slutar ganska så lyckligt. Tur är väl det, annars vore det ju ingen riktigt bra romcom. Filmens budskap? Kärleken finns alltid där, runt omkring oss. Bara vi ger oss tid att se den.

Med endast sex dagar kvar till julafton, uppfylld av filmens budskap, trycker jag på vardagens pausknapp och stannar upp i tillvaron. Tittar mig omkring och kikar efter kärleken. Vardagskärleken, den mellan människor. För visst borde den finnas där. Här. I det julgnistrande snöprydda jullugnet som sakta lägger sig som ett varmt och härligt täcke över vårt för årstiden sagoskimrande mentala landskap. Eller?

Kanske, kanske inte. Jag hörde bland annat på nyheterna här om dagen att risken för hjärtattack ökar med nästan 40 procent på självaste julafton. Kombinationen av fet mat, alkohol och ökad stress tycks vara orsaken. Inte så mycket vardagskärlek där inte. Eller all annan stress för den delen. Allt som ska köpas, alla som ska besökas och alla som inte får glömmas bort. Förvisso lite omtanke och vardagskärlek, men till vilket pris? Nä, det är snarare en kamp!

För att inte tala om den mentala upprustning jag sedan flera dagar påbörjat för att till helgen ge mig ut på slagfältet för att kriga om julskinkor, granar, klappar, julöl, snapsar, sillsallad (som ingen gillar, men som ändå måste finnas), bingolotter, fikon och dadlar. I år har jag förvisso förberett mig noga genom att studera den kinesiska generalen och författaren Sun Tzus ofta citerade lärobok The Art of War – om militär strategi från ca 500 år f.Kr. Inte mycket vardagskärlek där heller.

Jag konstaterar något moloket att de 361 dagar som passerat sedan förra julen obekymrat raderat bort den insikt jag eventuellt uppbringade vid samma tid förra året, eller året dessförinnan, eller året dessförinnan. Nämligen att julen är en fantastisk högtid för dom som lyckas stanna upp och ta in allt det där fina som finns där runt omkring oss alla. Jag tittar på klockan. Midnatt. Bara fem dagar kvar till julafton. Dags att gå och lägga sig. På väg in till sovrummet tittar jag in till min 13-åriga son. Han sover lugnt och bekymmerslöst. Insikten kommer till mig direkt. Julafton närmar sig och kärleken är runt om kring oss. Bara vi ger oss tid att se den.

God Jul till
er alla!

  • Fredrik Löfgren