Mer kan göras för elever med NPF

Debatt

Vi flyttade till Härryda kommun för några år sedan. Vi trivs bra, i kommunen finns mycket som är bra. Något som dock från början har varit ett bekymmer är skolgången för vår pojke. Vår kille har svårigheter med inlärning och med det sociala samspelet.

På skolans initiativ genomförs tidigt en utredning som konstaterar att en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF, föreligger. Utredningen ger flera konkreta förslag på hur skolgången ska anpassas.
I den bästa av världar är skolan självreglerande, där svårigheter hos elever snabbt identifieras och kompenseras genom åtgärder. Tyvärr är inte detta verkligheten. Istället måste vi som föräldrar ständigt kämpa för att skolan ska fungera för vår pojke. Även om en utredning finns, måste vi ständigt se till att personal är informerade. Svårigheterna i skolan kräver många extra möten och kontakter med skolan. Incidenter, som ofta beror på att skolan inte ger det stöd som krävs, inträffar. Incidenter leder till en negativ trend där ett utanförskap etableras och misslyckanden blir en del av identiteten.

Under åren har vi träffat flera fantastiska individer i skolan som gjort stor skillnad för vår pojkes skolgång. Men i det stora hela är skolgången svår, där vi upplever att skolan och skolans huvudman, Härryda kommun, ser NPF som ett problem som man måste göra av någonstans, helst någon annanstans. Och helst utan att störa ”normalfungerande” elever.

Vi tidigt tog tidigt upp behovet av en elevassistent för att skapa trygghet och kompensera i det sociala samspelet i skolan. Några år och oräkneliga möten senare angående skolgången och incidenter, så är önskan om en elevassistent fortfarande inte uppfylld. Skolan har agerat först då incidenter inträffat och gjort panikåtgärder. Vid dessa reaktiva åtgärder är inte kunskapsmål och långsiktighet i fokus. Istället för att tidigt kompensera för funktionsnedsättningen NPF så flyttas och isoleras vår pojke från det vanliga sammanhanget i skolan.
För några år sedan fick vår kille betyg i nästan alla ämnen och han kände gemenskap med den klass han gick i. Nu finns betyg i enstaka ämnen, och undervisningen är tre timmars skolgång per dag i en grupp som är avsedd för stöd under en begränsad tid. Inget inkluderande arbete bedrivs.

Som föräldrar uppskattar vi mycket det engagemang som finns hos individer i skolan. Utan dessa hjältar skulle vår pojke inte gå till skolan överhuvudtaget. Det är samtidigt inte rätt att någon enskild individ i skolan ska bära denna börda. För att ge de ca ­
10 % elever med NPF en ärlig chans måste skolan och kommunens medvetenhet öka. Ett systematiskt arbete måste bedrivas för behov identifieras tidigt och åtgärder för att kompensera sätts in.
Härryda kommuns oförmåga, eller ovillighet, att ge NPF-barn en bra skolgång värd namnet gör att dessa barn blir ett problem som stör undervisningen för de övriga 90 % ”normalfungerande” eleverna. När incidenter inträffar blir dessa barn så småningom ”märkta” som stökiga eller farliga.
Vi har som föräldrar till ett barn med NPF diagnos ett näst intill orimligt arbete med att ständigt finnas till hands, närvara vid möten för att hantera incidenter eller avstämningsmöten, för att diskutera skolgången. Kontakter med skolan sker i stort sett dagligen.

Det finns mycket att vinna, för samhället och för individen, om medvetenheten om NPF lyfts i skolan. Tänk om skolan själv sätter in åtgärder tidigt, istället för att vi som föräldrar under hela skoltiden ska kämpa för dessa. Man kan lära av andra kommuner, exempelvis har Kungsbacka kommun coacher för att stötta och samordna i vid svårigheter i skolan. Norrtälje kommun bedriver ett långsiktigt arbete för kommunen ska bli NPF-certifierade.
Härryda kommun kan göra mycket mer för att även elever med funktionsnedsättningen NPF ska lyckas i skolan och i livet.

Pappa till barn med NPF