Svar till ”Mer kan göras för elever med NPF”, 10/1

Debatt

Svar till ”Mer kan göras för elever med NPF”, HPPT 10/1.

Helt klart kan mer göras för barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsvariationer, t. ex. ADHD och autism) i kommunens skolor.
Ett stort problem är att, även om utredning och diagnos finns, börjar skolan ofta med ett blankt papper – med motiveringen att ingen är sin diagnos utan en individ. Detta låter så bra, men effekten blir att nödvändiga och självklara anpassningar försenas, uteblir eller att effekten av dem aldrig syns, eftersom så mycket annat i skolan inte är på plats. Konsekvensen för barnet blir en räcka av misslyckanden.

NPF är oftast ett dolt handikapp, då det är svårt för ”oss vanliga” att se varför barnet reagerar som det gör. Hur ens barn med NPF klarar sig i skolan handlar därmed mest om tur. Ens barn kan råka få en lärare som naturligt skapar en fungerande miljö utan att ens känna till diagnosen, men man kan lika gärna hamna i situationen där känd diagnos, otaliga möten med föräldrar och coachning från specialpedagoger till trots kan personal närmast barnet inte få till det praktiskt. Med misslyckanden för eleven och utbrända föräldrar som följd. Det finns enskilda som gör ett fantastiskt jobb – all heder åt er – men på kommunens ansvarsnivå handlar det om att på ett fungerande sätt fånga upp de barn som behöver NPF-kompetens och se till att de får det! Mest tragiskt att se (förutom ens barn då) är personal som engagerar sig, men ändå spårar helt snett och blir besvikna och ledsna– troligen på grund av kunskapsbrist.

Först när man som förälder lärt sig tillräckligt mycket om 1. diagnosen (-erna), 2. kommunens organisation, 3. skolans sätt att fungera och 4. de lagenliga rättigheter ens barn har finns det en chans att nå gehör hos skolan. Märk då att man som förälder tvingas bli expert, förutom på sitt barn, också på alla ovanstående områden så att man kan berätta och förklara på skolans språk vad ens barn behöver och har rätt till. Då kan man (i bästa fall) få till en fungerande skolsituation, om man har turen att vara på en skola där både kunskap och vilja finns. Vem som helst kan räkna ut att detta tar tid. Tid som skall trollas fram vid sidan av jobb och övrig familj. Inte konstigt att utbrändhet blir ett självklart inslag i familjens liv. Och att ens barn hinner misslyckas kapitalt i skolan, vilket drastiskt försämrar barnets chanser för hela livet.

Kommunen bör med små insatser kunna förbättra situationen avsevärt. Även om ekonomin är begränsad finns mycket kännedom om NPF och hur det fungerar i skolan. Goda exempel över landet finns likaså. Om jag på min fritid kan skaffa relevant kunskap på ett par år bör kommunen också klara av det. Just kunskapsbristen är en utmärkande erfarenhet. Bristen på erfaren personal som jobbar direkt med barnen saknas också. När experterna skall hand­leda befintliga lärare, hamnar de för långt bort. Ibland så långt bort att de inte ens blir tillfrågade eftersom kompetensen att inse att de behövs inte finns nära barnet.
Man kan spekulera i om kommunens ovilja att följa skollagen och ge våra barn det stöd de lagenligt har rätt till har att göra med kommunens berömda goda sociala förutsättningar? Om kommunen inte sköter sitt kan man lita på att föräldrarna tar sitt föräldraansvar och flyttar sina barn till en fungerande skola i någon annan kommun?

Vid kontakter med kommunen får man höra om hur ”svåra” dessa frågor är. Och ”hur lång tid” det normalt tar att komma tillrätta med situationen. Desto viktigare att börja göra rätt! Och skolorna behöver mer stöd från kommunen! Barn och hela familjer går under i väntan på rätt stöd!

Förälder till annat barn med NPF