Föreställ dig att du fått en dödsdom. Läkaren säger: ”Du har tre månader kvar att leva. Vi har gjort allt vi kan, vi har nått vägs ände.”
Vilka känslor skulle blossa upp? Sorg över att det är över? Ånger över hur man levt sitt liv? Ilska att ryckas ifrån sina nära och kära? Och frågorna som följer: hur blir det för mina anhöriga? Vad ska bli av mitt hem och mina saker? Hur vill jag begravas?
Nog är det många som skulle tycka det var svårt att prata om ens egen död, men numer finns det personer som är utbildade och certifierande att vägleda och stötta de som snart ska dö – så kallade dödsdoulor. En av dem är Mölnlyckebon Ursula Starnberg, 65. Vid årsskiftet blev hon klar med sin utbildning och är nu certifierad dödsdoula.
– Jag har jobbat hela livet med människor och jag har sett livet och jag har sett döden, jag har sett när det går lätt och när det går svårt. Nu när jag inte har lönearbete längre och jag disponerar själv över min tid då vill jag hjälpa, säger Ursula när hon träffar Härryda-Postens reporter i sitt hem. Hon sitter vid fönstret i sitt vardagsrum, utanför ligger Mölnlycke bakom en grå ridå av regn.
Hon beskriver dödsdoulan som spindeln i nätet, en person som medlar mellan olika instanser och den döende. Om det så är en präst, kurator, läkare eller jurist. Men också en medmänniska att hålla i handen under sin sista tid i livet.
– Det kan vara rent praktiska saker som ”jag vill ha det här gosedjuret i kistan” eller ”jag vill ha mitt hår på ett speciellt sätt”. Det gäller att vara lyhörd och höra vilka behov de har och hjälpa till med det. Och vara en länk till de anhöriga. Så exempelvis kanske de vill ha en liten fest på sängkanten med snittar och sherry – då fixar jag det, berättar Ursula.
Att stötta den som ska dö är, enligt henne själv, ett kall. Hon har sett hur vilsna människor kan bli inför döden.
– Då kan jag hjälpa till att lägga tankarna i olika fack så man kan se – det här har vi gjort, det här ska vi göra nu, här är vi idag, säger hon.
– Det är en process att komma över att man ska dö, en del är helt lugna och tänker praktiskt. En del vill absolut inte prata om det eller ens nämna ordet död, det är så olika hur människor är, berättar Ursula.
Dödsdoula – ett framtidsyrke
I sitt tidigare yrke som begravningsentreprenör såg Ursula ett behov av någon som kunde hjälpa den döende i alla bestyr inför den sista vilan. Men också någon som medlar med anhöriga eller lyssnar när känslorna väller över. Mycket av det hjälpte hon till med redan då, men tiden räckte aldrig till.
I ett samhälle där vårdpersonalen knappt hinner med sina patienter och barn inte hinner träffa sina döende föräldrar, så finns det ett behov av att finnas där när ingen annan har tid. Dödsdoulor har framtiden för sig, enligt Ursula, de fyller ett behov i ett allt mer jäktande samhälle där ingen har tid för döden.
– Titta på äldreboenden, sjukhus och hemtjänst, allt ska gå så fort och man räknar minuter. Eller tänk vid bilolyckor, att någon finns redo och åker dit och hjälper om någon förolyckats och vara den som ger en kopp te och frågar ”hur mår du?”. Det behovet finns redan idag.
– Vi möter ett behov av att människor är väldigt ensamma, många lever ensamma. Så behovet har växt fram i vårt moderna samhälle
”Vi ska alla den vägen vandra”
Uppväxten tillbringade Ursula på en bondgård där tre generationer levde under samma tak. Hon berättar att hon som barn var med när det var dags för slakt, hon förstod tidigt att liv och död förutsätter varandra. Döden var aldrig något konstigt utan en naturlig del av livet.
– Jag var ju med när farfar dog och jag såg hans själ gå vidare. Det var naturligtvis jätteledsamt men man vet också det är bara en kropp som ligger kvar, säger hon.
Men att möta människor som är i sorg eller lider kan vara tungt, hur hanterar du det?
– Jag tar en promenad, sedan älskar jag att simma och basta, japanerna har ju sin tvättritual, de tvättar uppifrån och ner, det är den typen jag är.
Så du genomgår en sorts reningsritual?
– Ja, det låter kanske lite konstigt, vi har inte det riktigt i vår kultur. Men jag går också i kyrkan och jag mediterar. Så på olika sätt fyller jag på mig själv med kärlek och glädje, för det är det jag tänker man behöver.
Hur har du formats av alla möten med döende personer?
– Jag hoppas att jag blivit mer ödmjuk och mer lyhörd.
Hur tänker du kring din egen dödlighet?
– Ja, vi ska alla den vägen vandra. Men jag har levt ett lyckligt liv med barn och barnbarn och jag har min man vid min sida så att den dagen det är min tur är det helt lugnt, jag har fått allt man kan begära, säger Ursula Starnberg.
LÄS MER:Så går det med en ny cykelväg mellan Landvetter och Mölnlycke
LÄS MER:ARN ger Härrydabo rätt mot vitvaruförsäljare i kommunen
LÄS MER:Efter förseningar – nu ska ny väg byggas i Landvetter
