Därför har ”Ryamattans Picasso” gett namn till Viola Gråstens plats

Lovisa Gustafsson, tf parkmästare och projektledare Trafik, på Viola Gråstens plats. Bild: Julia Lagergren

1/27

Att platser och gator får namn efter växter, stenar eller historiska personer är många väl medvetna om, men ibland stannar vi upp och börjar fundera på varför en plats heter på ett visst sätt. Så var det för en av Härryda-Postens läsare som är nyinflyttad i Mölnlycke. Plötsligt stod han och hunden mellan Massetjärn och Pixbo Wallenstam Arena i Mölnlycke och undrade: Vem sjutton var Viola Gråsten? Och varför har hon fått just den här platsen uppkallad efter sig? Tidningen plockade upp handsken och sökte svar.

– Ja, det namnet kämpade vi för, berättar Monica Odmyr som är engagerad i Råda Hembygdsförening. Hon skrattar till vid minnet och tillägger:

– Det är inte så vanligt med kvinnonamn på gator och platser, så vi tryckte på att vi skulle ha en kvinna. Viola Gråsten var en betydande designer på Mölnlycke Väfveri AB.

När namnet på platsen klubbades igenom i Härryda kommunfullmäktige var det med hänsyn till just Råda Hembygdsförenings namnförslag, men också mot bakgrund av att Wallenstam AB hade använt Viola Gråstens namn vid konceptarbetet för utbyggnaden av bostäder i stadsdelen Mölnlycke Fabriker.

Men vem var Viola Gråsten och vad gjorde hon för att bli minnesvärd?

– Viola Gråsten var en textilformgivare som har haft väldigt stor betydelse för den textila konsten i Sverige. Hon kom från Finland och hon hade ett helt nytt färgtänk. Hon introducerade modernismen i den svenska textilkonsten. Hon använde färgkombinationer som var väldigt ovanliga och som kanske egentligen inte ansågs passa ihop, förklarar Josefin Kilner som är samlingsintendent på Röhsska museet i Göteborg.

Vävde inte själv

Det är en kall och regnig dag som Härryda-Posten får följa med ner i samlingarna på Röhsska museet. Josefin Kilner pratar lugnt när hon berättar om Viola Gråstens bakgrund och utveckling, samtidigt som hon iförd vita handskar försiktigt bläddrar bland några av Violas skisser.

Viola Gråsten levde mellan 1910 och 1994. Hon föddes i Finland och hade en svår uppväxt, stundvis i fattigdom, ensamhet och med många flyttar. Violas mamma dog i samband med Violas födelse och systern Vivian avled i difteri när de ännu var unga. Ett antal år och flyttar senare dog även fadern och Viola adopterades av bonusmamman och hennes bror, Anna och Ernst Gråsten, som hon hade bott hos en tid.

Efter utbildningen på Centralskolan för konstflit i Helsingfors (idag Aalto-universitets konstindustriella högskola, red. anm.) började Viola Gråsten arbeta på Finska Handarbetets Vänner.

– Då gjorde hon mönster till ryor, så hon var egentligen en konstnär för att hon skapade färgkombinationerna och mönstren och hon tog fram prover, men hon vävde inte själv. Men slutresultatet var alltid textil, betonar Josefin Kilner.

Gråstensfärgerna gav Sverige en helt ny färgpalett

Ryamattan kännetecknas av dess långa lugg vilket ger ett mjukt intryck. Bristen på ull under Andra världskriget gjorde det svårare för Finska Handarbetets Vänner att framställa ryor och textilier, vilket var en av anledningarna till att Viola Gråsten flyttade till Sverige 1944. Under sina första år i Sverige gjorde Gråsten många ryor, varav Blå månen är den mest kända. Josefin Kilner plockar fram skissen och berättar om de så kallade Gråstenfärgerna:

– Idag tycker vi inte att de här mönstren är så revolutionerande, för vi är vana vid att både 50- och 60-talet hade ganska mycket färg, men innan Viola Gråsten kom så hade vi inte det. Det blåa, det lila och cerise kan man säga är Gråstenfärger. Det talas mycket om Gråstenfärgerna och då menar man också kontrasterna, att de var så olika och bröt mycket, säger hon och lyfter upp skissen med Blå månen.

– Den här är något som återkommer, den här väldigt speciella blåa färgen, nästan lite koboltblå som hon använde.

Josefin Kilner pratar engagerat och låser upp en stor metalldörr som leder till ännu ett rum för samlingar: Stuvmagasinet. Mitt i rummet, inträngt bland stora skåp, står ett bord med tre stora tygrullar invirade i gigantiska silkespapper. Pappret prasslar när hon rullar ut tygerna Festivo, Hassel och Trädet. Det första mönstret, Festivo, är knalligt rött med små kvadrater i olika färger. Det komponerade Gråsten under sin tid på NK i Stockholm, som under denna tid hade något som kan liknas vid ateljéer med skrädderi och textilkammare.

– Det här orange och rosa och rött får man ju lära sig att man inte ska kombinera, men det gjorde hon och det blev ju fantastiskt, säger Kilner och håller i tyget medan hon fortsätter:

– Det mest kända mönstret är Oomph, utan tvekan, och det kom redan 1952, vilket var jättetidigt. Det var då Viola Gråsten fick genomslag, berättar Josefin Kilner.

Enligt Kilner skedde ett avgörande skifte under 1900-talet som kom att påverka utvecklingen av textildesign – och Viola Gråstens framgång:

– Innan skiftet hade man tyger med väldigt specifika användningsområden, antingen var det ett möbeltyg eller så var det ett klänningstyg. Viola Gråsten kommer med bomullstyger som kan användas som både gardiner, möbelklädsel och till en klänning eller en väska. Idag känns det självklart, men då var det helt revolutionerande att man kunde ha dem till allting, förklarar Josefin Kilner samtidigt som hon rullar ut nästa tyg, Hassel, som Gråsten komponerade under sin tid på Mölnlycke Väfveri AB.

Storsuccé i USA med Sparv

Under mitten av 1950-talet var Mölnlycke Väfveri AB Sveriges största textilindustri med flera dotterbolag. Anledningen till att de ville rekrytera Viola Gråsten var delvis hennes internationella framgångar och djärva mönster, men de ville också bredda sitt utbud av tyger och produkter. Att vara konstnärlig ledare på Mölnlycke Väfveri AB hindrade dock inte Viola Gråsten från att fortsätta samarbeta med andra fabriker eller formgivare. Faktum var att samarbeten ansågs vara en lösning på en utbredd oro gällande industrialismen.

– När hela industrialismen kom var man väldigt orolig att det konstnärliga skulle försvinna ur produktformgivning, att det bara skulle vara ingenjörer som skulle rita, berättar Josefin Kilner samtidigt som hon rullar ut den sista prassliga tygrullen – en ridå.

Ridån heter Trädet och föreställer en trädstam med avhuggna grenar. Tyget är grovt och tungt och det syns att det är använt. Kanten som har legat mot scengolvet är sliten och mörkare av smuts. Även detta tyg formgavs av Viola Gråsten under sin tid på Mölnlycke Väfveri AB, en tid då inspirationen från naturen blev än mer tydlig i hennes mönster.

– Mölnlycke Väfveri AB kontaktade också Katja of Sweden, eller Katja Geiger som hon egentligen hette. Katja var en känd modedesigner och hade redan en publik i USA, hon hade varit i Paris och så där. Viola Gråsten gjorde då ett mönster för Katja of Sweden när hon precis hade börjat på Mölnlycke. Mönstret heter Sparv och det blev en jättesuccé i USA och det vann ett pris där. Så deras samarbete är väldigt viktigt, förklarar Kilner.

Idag är det framför allt pläden Snark som många känner igen. Det blev tydligt för Lovisa Gustafsson som var kommunens projektledare för gestaltningen och utbyggnaden av Viola Gråstens plats, vilket hon berättar när Härryda-Posten möter upp henne på platsen en solig vårdag innan påsk.

– När jag har berättat om pläden Snark som en inspirationskälla är det många som känner igen den och kan säga ”Den hade vi hemma!”. Det är inte det allra lättaste att se mönstret på torget för att det är i en annan skala och förenklat. Tanken som vi ville ha med är att torget har vävts med genomgående väv på marken, förklarar hon och pekar på en mörkare linje i stenläggningen:

– Det där är en varptråd.

Därför ser Viola Gråstens plats ut som det gör

Varptråden är den längsgående tråden i ett vävt tyg, vilket också knyter an till textilindustrin. Men oavsett om betraktaren lägger märke till varptråden eller Snarkmönstret, så går det inte att missa de gröna, stilistiska huskonturerna som sträcker sig upp mot himlen. Inspirationen till dem kommer från textilmönstret Casa som betyder just ”hus” på spanska. Gustafsson fortsätter:

– Det är roligt att jobba med någon som jobbat så grafiskt när man ska formge en plats. Det är inte bara en känd person med stark koppling till området, utan en person som jobbat konstnärligt med formgivning och som är rolig att lyfta upp.

Lovisa Gustafsson sätter sig på en av kuberna under en huskontur och ser sig omkring.

– Husen är kantiga, det är linjära mönster på marken och de här kuberna och möblerna är också ganska kantiga. Man hade idéer om att kuberna kanske liknar någon typ av prispall också, så att arenan flyttar ut lite. Det får vara lite sportinspirerat och ska kunna användas på flera sätt. Alla kanske inte vill sitta på rad på en bänk, men för vissa behövs det också, så vi har försökt få med både och, säger hon eftertänksamt.

Hon hade nog tyckt jättemycket om det, det tror jag.

Frågan är vad Viola Gråsten själv hade tyckt om att få en plats uppkallad efter sig. Josefin Kilner, från Röhsska museet, funderar:

– Hon visste att hon var duktig och tog emot berömmet på ett väldigt ödmjukt och fint sätt. Hon hade nog tyckt jättemycket om det, det tror jag. Att ens gärning blir uppmärksammad och ihågkommen på ett positivt sätt. Jag tycker att det är så fascinerande: det är en tragisk livshistoria och så blir det ändå så bra på ett sätt. Hon skapade så mycket och hon hade så mycket kreativitet inom sig som kom ut och användes och som blir till glädje för så många andra människor.

Viola Gråstens plats må se lite grå, kantig och grusig ut i vårsolen, men snart kommer det upp fler lökar i planteringarna och platsen kommer fortsätta utvecklas. Lovisa Gustafsson har redan fått flera förslag från många olika håll på vad som kan justeras och läggas till.

– Det är nog det roligaste med att arbeta inom samhällsbyggnadssektorn, att få se resultatet i verkligheten! Man lär sig väldigt mycket på det, avslutar hon innan hon lämnar torget för att bege sig vidare till nästa projekt.

Kvar i solen står de gröna huskonturerna, sittkuberna och Snarkmönstret i stenarna på marken.

Fotnot. Vissa av bilderna är använda enlig Creative Commons-licens CC BY-SA 4.0.

LÄS MER:Påsken: Ett drama med sorg, glädje och förlåtelse

LÄS MER:Teos mamma: ”Skolan gjorde min son till hemmasittare”

LÄS MER:Hemmasittaren Teos pappa: ”Min son tror att han ska bli uteliggare”

Julia Lagergrenjulia.lagergren@stampen.com