Det ser ut som att hon bor mitt i en av sina tavlor. De enorma fönsterna som ramar in landskapet utanför – de böljande ängarna och skogen som blivit nypt röd och gul av hösten. På sätt och vis stämmer det också, för mycket av inspirationen till Ida Gudmundssons konst kommer från bygden där hon är född och uppvuxen – Eskilsby.
– Jag har hela tiden använt bildskapande på olika sätt men inte sett det som min väg. Kanske för att jag tänkte att jag inte kan bli det. Det är så många steg från att gilla att måla till att bli konstnär, säger Ida Gudmundsson som trots sitt initiala tvivel nu livnär sig på sin konst.
Hon sitter i soffan utanför sin ateljé, flera pågående målningar står bredvid varandra. Måleriet har alltid funnits med henne, men det var först för sju år sedan som det tog fart på riktigt. Med en master i konsthistoria hade hon fått in en fot i konstens värld, som föreläsare på folkuniversitetet vid Järntorget och konstpedagog på Göteborgs konstmuseum pratade hon konst dagarna i ända, men kände att hon ville gå från ord till handling:
– Jag ville vara närmare konsten. Jag vill måla mer än vad jag vill tala eller skriva, säger Ida och fortsätter:
– Men jag ville inte gå på någon skola, jag hade tappat glädjen om någon hade varit för tydlig med att nu ska du göra exakt det här. Jag har också velat hålla det från bedömning, tror jag.
Att måla skavankerna: ”Det vackra är inte intressant i sig”
En sol har precis gått ner över horisonten. Ljuset är dunkelt, i förgrunden lyser kala stubbar. Där det nyss stod en skog breder ett kalhygge ut sig. Motivet är från en av Idas målningar. Det är naturskönt men samtidigt är något förstört, stubbarna står som en påminnelse om människornas ständiga närvaro och intrång i naturen.
– Min konst är nog väldigt romantiskt, jag tror att jag målar den miljö jag själv vill vara i på något sätt, berättar Ida.
Hon reflekterar kring sitt eget målande som en sorts verklighetsflykt och om det hakar i en större trend av eskapism.
– Det finns alltid en motreaktionen mot det som anses modernt. Många vill inreda som förra sekelskiftet eller ta romantiska bilder på sig själva när det är bröllop eller när de är gravida, gärna i motljus och med en nedåtgående sol.
Men Ida värjer sig mot att hennes konst är rakt av naturromantisk, något måste ”skava” i målningen. Att enbart måla hästar i en soluppgång skulle ge en falsk bild av verkligheten, menar Ida. För överallt har människan gjort ingrepp i naturen, tuktat och slitit itu. Liksom solnedgången över kalhygget – ett ärr i naturen. I det avseendet är hennes konst långt ifrån verklighetsflykt.
– Där går kanske min gräns för det romantiska, det vackra är inte intressant i sig.
Så vad är då detta som skaver?
– Att någonting är förstört eller en påminnelse om civilisationen, en åkermark eller en gammal byggnad.
I brytpunkten mellan det vackra och fula, naturen och samhället och hur de båda ständigt bryter in i varandra går det möjligtvis att skönja en röd tråd genom Idas konst. Det återspeglas även i titlarna på några av hennes utställningar: Gränsland, Åverkan och En gång skog.
Måla är nog ingen effektiv metod om jag vill rädda den svenska skogen.
Konst i konflikt med naturen – eller dess räddning?
Ljuset faller in från takfönstret i ateljén, över en stor canvasduk breder en sjö ut sig, en kvinna sitter på huk vid vattnet, solen letar sig ned mellan träden. Tavlan är ännu inte färdig, Ida påpekar att solen behöver bättras på.
Solen lyser också i Eskilsby. Runtom i Europa har flera värmerekord noterats för september, rapporterar The Guardian. Och i Halland var september varmare än både juli och augusti, enligt SMHI. Klimat- och miljöfrågor är något som i viss mån uttrycks i Ida Gudmundssons konst.
– Jag har tänkt att om jag visar det som är vackert i det som är hotat så är det lättare för människor att relatera och engagera sig, säger Ida som i nästa andetag tvivlar på konstens möjlighet att väcka ett miljöengagemang.
– Jag vet ju att somliga som gillar min konst är riktiga kalhygges-ivrare och jag har inte lyckats få dem att sluta hugga ner skogar genom att måla fina skogar. Så måla är nog ingen effektiv metod för att rädda den svenska skogen.
”Vad är viktigast – konsten eller livet?” skanderade klimataktivister från Just stop oil, efter att de kastat färg på en Van Gogh-målning i oktober ifjol. Och de senaste åren har media rapporterat om flera klimataktioner riktade mot kända konstverk. Hur ställer sig Ida – som både är engagerad i miljöfrågor och utövande konstnär – till klimataktivisternas strategi att rita en stridslinje mellan konsten och klimatet?
– Att limma fast sig i ett konstverk är en dålig metod. Jag tror att de som behöver övertygas bara kommer bli mindre övertygade. Samtidigt är det en väldigt bekväm sak för mig att säga, det är obekvämt att agera och egentligen borde man göra någonting, reflekterar Ida och fortsätter:
– Men jag tror också att man måste göra det som man klarar av att göra, om man ska vara en dräglig människa.
Framgången och rädslan för upprepning: ”Då gör jag hellre något annat”
De senaste åren har det gått bra för Ida Gudmundsson. 2022 ställde hon ut på flera platser runt om i landet, bland annat på galleri Mats Bergman, Gathenhielmska huset i Göteborg och på Gunnebo slott. Just nu arbetar hon med en drös målningar till en internationell tv-serie med flera stora svenska skådespelare.
– Från att jag i början blev avvisad eller inte visste hur man ställde ut till att bli förfrågad är ju väldigt fint och lyxigt, berättar Ida och tar en klunk från den mönstrade kaffemuggen:
– Samtidigt så blir det ju kommersiellt, jag har alltid varit lite så att om det går bra så tänker jag: ”Nu lägger jag ned”.
Hur kommer det sig?
– Det kanske är att någon ger ramar åt en och rädslan för att bli repetitiv, bara måla för att något är gångbart. Jag tror vissa konstnärer som det gått bra för har den förmågan att bita ihop och upprepa det som funkat för dem men då gör jag hellre något annat.
Det låter som att du är väldigt lustdriven, hur går det ihop med att det också är ett arbete som ska utföras?
– Ja, det är svårt, jag våndas jättemycket när jag måste leverera något specifikt, det här kan liksom inte ta en annan väg, säger Ida och berättar att ibland kan det ta flera dagar innan hon blir nöjd med en teckning.
Trots våndorna har Ida den senaste tiden också funnit en ny målarglädje. Sedan sonen Enar föddes i november har hävdelsebehovet stillats och lusten för görandet renodlats:
– Det är ju en fantastisk grej – det är först tomt och sedan förvandlas det till någonting verkligt och levande. Det är jättespännande att vara i det, jag är ju penseldraget och färgen. Och det är så mycket viktigare än att det sen ska bedömas på något sätt, säger Ida Gudmundsson, Eskilsby-konstnären som ställer ut på spinneriet i Lindome i november.
LÄS MER:När Härryda tystnar rycker Frivilliga radioorganisationen ut
