Så växte Mölnlycke och Wendelsberg fram – rikedomen flödade
Från en kvarn vid ett vattenfall till elektricitet, järnväg och en tätort med 18 500 invånare. Så växte Mölnlycke fram.
– Det har under långa perioder varit ett väldigt stort och betydelsefullt företag inom den svenska textilindustrin, säger Johannes Daun från Textilmuseet i Borås.
Det som skulle bli ett av Sveriges mest framstående företag, började med en kvarn vid ett vattenfall. Så beskriver Ulf Erixon begynnelsen för Mölnlycke fabriker i boken ”Mölnlycke fabriker – ett stycke svensk industrihistoria”.
– Verksamheten grundades och kom igång på 1850-talet och det är ganska tidigt. Lyfter man blicken så är det ganska många textilindustrier i en krans runt Göteborg som startar under de här decennierna, berättar Johannes Daun som är förste antikvarie på Textilmuseet i Borås.
Men redan 250 år innan Gustaf Ferdinand Hennig lade grunden för en textilindustri vid mitten av 1800-talet, fanns namnet ”Mölnlycke” nedtecknat. Då var Mölnlycke betydligt mindre än vad det är idag. ”Möln” är nämligen ett äldre ord för ”kvarn”, och ”lycke” var ett litet stycke inhängnad, odlad mark. På den tiden var Råda en stor spannmålsodling.
Garnet drog vägen mellan Råda och Landvetter
Så vem var då denna Gustaf Ferdinand Hennig som bestämde sig för att fabriken skulle ligga just i Mölnlycke?
Ryktet säger att han var en man från Tyskland som – på väg till Amerika – led skeppsbrott och hamnade i Göteborg, endast med sin psalmbok och en guldklocka. Vad som däremot är mer bekräftade uppgifter, är att han kom från Sachsen i Tyskland och att han hade jobbat på olika handelsfirmor i Göteborg och hunnit gifta sig med en av chefernas döttrar, innan han började driva eget företag tillsammans med en annan tidigare chef: Petter Dahl.
Man får tänka att det här är före järnvägarnas tid.
G F Hennig och Petter Dahl köpte år 1816 biskopskvarn nummer 10 i Mölndals ström för att anlägga ett oljeslageri för tillverkning av linolja. Efterföljande år köpte de ytterligare två kvarnar och ansökte om att anlägga ett mekaniskt spinneri, väveri för ylle och bomull, samt färgeri.
– Det är väldigt typiskt att man söker sig en bit utanför stan där det finns fallande vatten så man kan använda vattenkraft från fabriken. Bomullen är en importvara som kommer till Göteborg. Det är kopplingen till handelsstaden Göteborg som är en motor i detta, förklarar Johannes Daun.
De båda herrarna Hennig och Dahl bildade även bolag för att rusta upp och på vissa ställen även bygga ny väg mellan Mölndal och Landvetter, eftersom den största delen av garnet spanns i Borås. Vid mitten av 1820-talet byggde de vägen mellan Råda och Landvetter. Ungefär tjugo år senare, år 1849, köpte de Råda Säteri med underlydande gårdar, däribland Mölnlycke.
– Man får tänka att det här är före järnvägarnas tid. Såklart före bilens tid, före elektricitetens tid. Det var helt andra förutsättningar om man tänker sig transporter och sånt, berättar Daun.
Sveriges första kooperativ i Mölnlycke
Efter att ha ansökt om att få införa maskiner tullfritt, påbörjades bygget av väveri, spinneri och blekeri i Mölnlycke samma år, under ledning av Hennig. Vid denna tidpunkt bodde totalt 461 personer i Råda socken, medan verksamheten sysselsatte 180 personer. Enligt författaren Ulf Erixon kom arbetarna från kringliggande byar och landsbygd i Sjuhäradsbygden, såsom Kinna, Mark, Skephult och Istorp – många med hopp om ett drägligare liv och bättre förutsättningar.
Timmerrännan med tulltimmer som skogsägarna fick betala för att få sitt timmer från Landvettersjön till Mölndal, utgjorde stommen i de arbetarbostäder som byggdes. Utöver inflyttade arbetare och arbetarbostäder, växte det upp ett samhälle kring fabriken med skolor och affärer. Enligt Erixon bildades även Sveriges första kooperativa förening i Mölnlycke, när arbetarna år 1876 själva tog över speceriaffären vid fabriken.
Många förknippar säkerligen Wendelsberg, det ståtliga huset med den tillhörande vackra parken, med Mölnlycke fabriker. Faktum var att Bruno Wendel som byggde det, till en början arbetade för Henning. Wendel reste runt i landet som ombud för utländska textilfabrikanter och redan innan han tog över fabriken, hade han genom sina kontakter och affärer hunnit bygga upp sin egen förmögenhet. Tillgångar som bland annat gick åt till att bygga det praktfulla Wendelsberg med tillhörande park.
När Wendel tillträdde som fabrikschef och delägare med grosshandlare Carl Johan Dymling i fabriken, vattenfallet, samt hemmanen Mölnlycke, Hönekulla och Hulebäck år 1854, fick de börja med att bygga upp halva fabriken som hade härjats av en brand. Ulf Erixon skriver att de även passade på att installera ett handtryckeri och modernare maskiner i samband med uppbyggandet. Efter ännu en brand – som slukade hela fabriken – några år senare, installerade de än fler och mer moderna maskiner, däribland 370 stycken vävstolar.
Wendelsbergs hemlighet är gips
Tillbaka till Wendelsberg. Det var nämligen inte enbart i textilindustrisammanhang som Bruno Wendel var ekonomisk.
Liksom fabriksgrundaren Henning kom Bruno Wendel från Tyskland. Därifrån hade han med sig en tydlig dröm – drömmen om att ha en park med dammar och rid- och promenadvägar.
– En avsikt med dammarna var att lösa färskvattenförsörjningen till fabriken, berättar Sven Östberg som är lärare, författare, scenograf och tidigare rektor vid Wendelsbergs folkhögskola, en solig dag när Härryda-Posten möter upp honom på Wendelsberg.
Han var en av Sveriges rikaste män. Han kunde hushålla.
Byggandet av Wendelsberg påbörjades under 1860- och 1870-talen med hjälp av arbetare från fabriken som var sysslolösa på grund av sämre tider som en följd av det amerikanska inbördeskriget. Tanken var att Wendelsberg skulle bli Bruno Wendels pensionärsbostad. I parken lät han plantera akacia, kastanj, idegran och blodbok och det utsmyckade huset med sina tinnar och torn var dåtidens största träslott, enligt författaren Ulf Erixon.
– Här var hans arbetsrum och bibliotek. Och golvet här! Där är parkett och det är grangolv, säger Östberg och pekar på skarven i golvet mellan de två träslagen. Han fortsätter:
– Därför att det var en stor bokhylla här. Man gjorde ju inte ett dyrbart parkett där det står en stor bokhylla. Han var ju företagsledare. Han var en av Sveriges rikaste män. Han kunde hushålla, berättar Östberg entusiastiskt.
I huvudbyggnaden kan besökaren se stuckaturer i taket, marmorpelare, målningar på väggar och i tak och snidade trappräcken. Men faktum är att träsniderierna och marmorn egentligen är imitationsmålat gips. Likadant är det utomhus: Statyerna och friserna är gjutna i konstmassa bestående av blandningar av cement, gips och leror, enligt Östberg.
– Han var en industrialismens man, slår Östberg fast.
Utan Mölnlycke fabriker, ingen järnväg Göteborg-Borås
Under 1870-talet tillkom även byggnaden som idag rymmer hundratals gymnasieelever: Hulebäck, vilken ursprungligen var tänkt som ett väveri utrustat med 300 vävstolar och tre arbetarbostäder, men som inte ens hann börja användas innan det blev stiltje på marknaden. Men konjunkturen vände och produktionen ökade igen, liksom exporten.
Vid mitten av 1880-talet betraktades företaget som ett av de största och modernaste i Sverige. Nu var det återigen transporterna som var problemet för verksamheten. Enbart ångpannorna förbrukade mer än 4 000 ton kol om året. Enligt författaren Ulf Erixon var ungefär 100 hästar i arbete dagligen för att transportera kol från Göteborg. Det var både dyrt och tungt. Hästekipagen kämpade längs gropiga backar vid Kallebäcks lider och trots att Bruno Wendel erbjöd sig att hjälpa till med finansieringen av bättre vägar fick han nej.
Istället blev det en kamp, förhandlingar och en hel del opinionsarbete för att få till en järnväg mellan Borås och Göteborg.
Göteborg, som precis hade investerat i järnväg till Varberg, var inte särskilt intresserat. Men efter många vändor med berörda kommuner om lån, investeringar och planer, blev järnvägen till slut godkänd. Dessvärre kunde inte Wendel vara med på invigningen av järnvägen 1894 – han gick bort året innan.
Nykterhetsrörelsen handlar ju inte att sitta där och vara nykter på en pinne.
Nykterhetsrörelsen tar över
Under slutet av 1800-talet ökade föreningsverksamheten i Mölnlycke. Nykterhetsrörelsen tog plats redan 1883 och fackföreningar började växa fram vid sekelskiftet. Efter några tuffa år för Bruno Wendels son, Arthur, såldes Wendelsberg slutligen till nykterhetsrörelsen NGTO som grundade folkhögskolan efter danska ideal.
– Nykterhetsrörelsen handlar ju inte att sitta där och vara nykter på en pinne. I början så handlade det ju mer om att hålla folk nyktra. Det blev ju lika mycket en kulturrörelse som en nykterhetsrörelse, berättar Sven Östberg från Wendelsberg och tillägger:
– I praktiken har de här organisationerna haft stora medlemsantal därför att man kunde erbjuda saker som inte fanns på annat ställe, för att man hade lokaler och man hade ledare. Idén var ju att vem som helst skulle kunna bli ledare.
Innan företaget kom att inriktas mot konstmaterial, hygienartiklar och sjukvårdsmaterial under senare delen av 1900-talet (vilket Essity och Mölnlycke Health Care är kända för idag), omfattade verksamheten alla delar i textilproduktionen: från att spinna den importerade bomullen till tråd och garn, vidare till vävning och färgning samt tryck, något som Härryda-Posten har belyst tidigare i reportaget om Viola Gråsten.
– Sen så hade de fabriker som sydde kläder, de gjorde möbeltyg och inredningstyg. De sydde sytråd – Mölnlyckesytrådsrullarna som många känner igen, berättar Johannes Daun från Textilmuseet och informerar om att själva trådrullen producerades i Sandarna inne i Göteborg.
Det hade inte funnits ekonomi idag i Sverige att ha en stor textilfabrik.
Att verksamheten skiftade till sjukvårds- och sanitetsprodukter var en del av utvecklingen och att hålla verksamheten aktuell, enligt Daun:
– De gled in på det området och har lyckats leva vidare på det sättet. Det är nödvändigt för alla stora företag om man ska hänga kvar i mer än hundra år. Det hade inte funnits ekonomi idag i Sverige att ha en stor textilfabrik som väver tyger som man gör kläder av.
Idag pågår ingen större produktion i de gamla fabrikerna. Essity, som historiskt hänger ihop med Mölnlycke fabriker, har idag en mindre fabrik i Mölnlycke med en mindre produktion.
– Textilindustrin var en industri som på 1900-talet sysselsatte över 100 000 människor i Sverige. Och en stor majoritet var kvinnor som jobbade i de här fabrikerna. Det är en stor industri som knappt finns kvar i Sverige idag och det kan förändras så snabbt. Idag produceras ju de här varorna i Asien eller Östeuropa istället. Det ger perspektiv på att så som samhället ser ut idag kommer säkert förändras väldigt mycket inom 30 – 50 år, avslutar Daun.
LÄS MER:Därför har ”Ryamattans Picasso” gett namn till Viola Gråstens plats
LÄS MER:Ulrika Modéer från Mölnlycke är mäktigaste svensken i FN
