Theodor Kjellberg Hjelm öppnar dörren till lägenheten i centrala Mölnlycke. Bakom honom står hans mamma och håller om småsyskonen som ler blygt. Theodor själv tar reportern i hand och gör en välkomnande gest in i hemmet.
Syskonen försvinner snart och Theodors mamma, Alexandra Hjelm, ser stolt på när sonen häller upp ett glas vatten till reportern innan han slår sig ner. De ler mot varandra, som om de vet något mer om vad som pågår.
– Såhär skulle han aldrig gjort förut, säger Alexandra.
Fick inget stöd
Redan i årskurs 1 hoppade Theodor Kjellberg Hjelm ut från fönstret på Högadalsskolan och sprang i strumplästen hem i snön.
– Vi hade en diagnos och sa att de kunde ringa och prata med läkaren. Han fick ingen resurs ändå, säger Alexandra Hjelm.
Mamman berättar att sonen, som tidigt diagnostiserats med autism, började slå sönder saker under lågstadieåren och blev till sist inlåst i ett rum av personalen som inte kunde hantera honom. När det blev mörkt i rummet blev han så rädd att han började skada sig själv.
– Vi anmälde det till skolinspektionen men det lades ner för att de menade att personalen skulle skydda sig själva från att bli skadade. Det var inte så att vi ville anmäla dem för sakens skull. Det var ett rop på hjälp. Det hade pågått i två år och ändå fick du ingen hjälp, säger Alexandra Hjelm och vänder sig till sonen.
Förväntningar på vuxenvärlden
Istället för en resurs, fick Theodor inte längre gå till skolan. Han erbjöds hemundervisning. Men inte heller det fungerade, och plötsligt hade sonen ingen skola alls.
– Det kändes helt sjukt att det skulle gå förskoleklass, ettan, tvåan och ingen lyssnar. Jag relaterar till det här som har skrivits om barnet som blev avstängt, säger Alexandra Hjelm och hänvisar till Härryda-Postens artikel om Therese, vars son blivit avstängd från den nya resursskolan.
Alexandra uppger att man som föräldrar förstår att när ens barn har särskilda behov så förändras uppfattningen om hur barnets liv ska bli. Han kanske inte får de bästa betygen eller blir inbjuden till kalas från andra barn.
– Men jag hade förväntningar på vuxenvärlden, på systemet vi har i Sverige. Det andra förstod jag att det får vi ta åt sidan.
Tog bort elevassistenten
Efter kontakt med Härryda kommuns verksamhetschef fick familjen till sist stöd i en övergång från hemmiljö till skolan igen. Och Theodor Kjellberg Hjelm fick en egen resurs, elevassistenten Jonathan.
– Det blev en nystart inför trean. Då var Jonathan med Theodor i trean, fyran och halva femman.
Det fungerade.
– Då tyckte de att Theodor inte ska ha någon assistent längre, säger Alexandra Hjelm.
Sonen fick återigen ångest, och den positiva utvecklingen störtdök igen.
– Det var en väldigt stor förändring, säger han.
– Du blev arg för att du var frustrerad. Du fick inte hjälp, inflikar Alexandra Hjelm och skakar på huvudet.
Resursskolan föreslås
I årskurs 6 bytte Theodor till Fridaskolan i hopp om en förändring, men ingenting hände.
– De hade bara klassiska grejer som vi redan hade provat: ”Vill du ha hörlurar? Då blir det tyst. Vill du ha något att ha fötterna på? Då känns det bra. Eller om du har siffrorna framför dig eller ett schema bredvid dig? Det är bra.” Du sa: ”Det hjälper inte mig”, säger mamman.
Theodor Kjellberg Hjelm var i skolan tre gånger på ett år. I årskurs sju blev det istället ett byte till Ekdalaskolan, men då hade måendet försämrats kraftigt.
– Det var då Theodor verkligen kraschade. Och mådde väldigt dålig med självmordstankar.
Vad kände du då, Theodor?
– Panik, ångest och allt möjligt jobbigt.
Alexandra Hjelm berättar att Theodor slutat prata med vuxna förutom henne, sin pappa och farmor.
– ”För de ljuger ju bara. De tror inte på oss. De säger att de ska hjälpa men de hjälper inte”. Det upprepade du väldigt mycket.
Trodde inte på vuxna
När beskedet om en resursskola kom fick familjen Kjellberg Hjelm rekommendationer om att söka dit istället, då Ekdalaskolan inte kunde göra mer för Theodor.
De sista månaderna i årskurs 6 var han hemma, och fick mycket stöd från Barn- och ungdomspsykiatrin att hitta rätt med sina mediciner.
– Du har testat många olika mediciner mot ångesten och till slut så har vi hittat en kombination som fungerar.
Theodor kom in på den nya resursskolan. Föräldrarna var på flera möten på skolan, och Theodor lyssnade över telefon.
– Han trodde inte på vuxna längre, säger Alexandra Hjelm och vänder sig till sonen.
– Du ville inte att de skulle se dig, du ville inte att de skulle prata med dig.
Den första tiden i skolan var Theodor där i en timme. Han satt bredvid logopeden Ebba. När han ville säga något sms:ade han sina föräldrar som skickade vidare det till Ebba. Med tiden började han sms:a Ebba direkt istället.
– Det blev viktigt med Ebba. Hon var den som var kvar. De andra byttes ut och då blev det viktigt att ha den där personen.
Skolan lyssnade
Det började med en timme och sedan två. Utan krav. Theodor fick ett rum att gå undan till när det blev jobbigt. Han fick välja vad rummet skulle heta och hur det skulle se ut.
– Det var nog där du, eller jag kände i alla fall, att de började lyssna på dig och mig. Jag hade inte känt mig lyssnad på sen du gick där i trean, säger Alexandra.
Successivt ökade tiden och Ebba behövdes inte lika mycket. Nu får Theodor mycket stöd från sin mentor Ashima.
– Om jag behöver hjälp med någon uppgift så hjälper hon, säger Theodor.
– När Ashima stannade kvar blev det att du kände att det var en vuxen som stod kvar. Som står pall. Som klarar av det. Man har sina sidor och man har sina dagar. Och det får man ha. Då måste man ha en person som orkar med det och klarar av att stötta upp och peppa, inflikar Alexandra Hjelm.
Hur många timmar går du i skolan nu?
– Från 8.30 till 14.00, säger Theodor och ler.
Vad är det bästa med resursskolan?
– Att de lyssnar och förstår mig.
Alexandra instämmer; förut har sonen placerats i ett fack för barn med autism, men nu lyssnar de på just honom. Hon understryker att de som faktiskt ska jobba med hennes barn är de som är med på möten, inte bara eller främst rektorer.
Och varje fredag får han en burgare från restaurangen Limited i belöning om han gått varje dag.
– Jag brukar ringa dit och de säger: ”Är det du som vill slå rekord igen?” säger Alexandra Hjelm.
– Jag åt en 700-grams burgare, inflikar Theodor och ler brett.
