Den 1 juni 1710 anlände ett skepp från Estland till Stockholm. Ingen visste då att Sverige skulle snart uppleva tre år av skräck, förtvivlan och död. Skeppet tog med sig pesten som spred sig likt en löpeld och dödade nästan hälften av Stockholms invånare innan den kunde hejdas tre år senare.
I Göteborg med omnejd var man något förskonade från farsoten i jämförelse med resten av landet, men spåren av den hemska tiden lever kvar än idag i närområdet. I Sjönnered, i Margareta Larssons trädgård, i ett stenkantat område är en nästan 300 år gammal gravsten rest till minnet av åtta människor som föll offer för pesten och fann sin sista vila där.
Den hade stått där orörd i flera hundra år och blivit täckt med flera seklers lager av lava innan Hindåsbon och stenkonservatorn Anne-Marie Lind tog sig an uppdraget att konservera den år 2008. Trots att hon har bott i Hindås sedan 1980 var det först då hon fick nys om stenens förekomst.
– Om jag minns rätt så var det att hembygdsföreningen ringde mig och frågade om jag kunde göra någonting med stenen. Jag tyckte det var otroligt spännande och det blev ännu mer speciellt när vi fick fram den personliga historien kopplad till gravstenen. Inga pengar från kommunen fanns att få, men med sökta pengar från en privat stiftelse kunde arbetet genomföras, säger Anne-Marie Lind.
Anne-Marie Lind tillskriver avslöjandet av historien bakom de inristade bokstäverna på gravstenen den numera bortgångne Rävlandabon Karl Engström, som steg för steg pusslade ihop den mystiska stenens historia och gav liv åt de åtta begravda personerna.
– Det var verkligen intressant att lyssna på Karl, som likt mig, var intresserad av att ta reda på saker från det förflutna, även om de kan verka helt betydelselösa. Men i slutändan lyckades vi pussla ihop något trovärdigt ändå. Det var mycket komplicerat och vi höll säkert på i flera månader; han slog i sina böcker och jag kom med nya frågor och frågeställningar.
En resa från Egypten till Hindås
Anne-Marie Linds fascination för stenkonservering härstammar från Egypten. Hon berättar att hon alltid varit intresserad av både Egypten och annan forntida historia. Under sin utbildning bestämde hon sig tidigt för att det var just i Egypten hon skulle göra sin praktik 1994.
– Jag ville absolut dit men fick ingen hjälp av skolan. Då skrev jag till den egyptiske ambassadören i Stockholm och helt plötsligt fick jag ett brev om att jag fått en praktikplats hos det franska centret i Karnaktemplet i Luxor.
Det slutade med att hon i återkommande perioder arbetade i det som är världens största tempelområde. Men gravstenen i Sjönnered krävde en annan typ av behandling än historiska egyptiska föremål likt faraon Thutmosis den tredjes pelare, som hon arbetade med under praktiken.
– På våra breddgrader är lavar ett stort problem på stenar. Det farliga med dem är att de växer och orsakar mikrosprickor som får stenen att spricka upp över tid. Vatten tränger in, vilket fryser till is vid frost, vilkens massa är större än vattnets, vilket sen leder till att stenen bryts sönder allt mer. Lavarna tränger sen djupare in och sväller och spräcker upp stenen ytterligare vilket orsakar ytterligare sprickbildningar.
Hon sprayade stenen med sprit och täckte senare den med svart plast i sex veckor för att döda laven. Därefter rengjordes stenen med borstar, skalpell och tandläkarverktyg och slutligen fyllde hon i texten.
”Har gått skrönor och rykten”
Idag står stenen ståtlig framför Margareta Larssons bostadshus. Hon och hennes framlidne make har tvingats till att fälla en tall som riskerade att välta stenen.
– För oss har det alltid varit naturligt att ha en gravsten i trädgården. Min man är ju född på gården och jag har bott här i 52 år. Jag har aldrig haft något emot lite spöken. Det har ju gått skrönor och rykten. En skröna är att man har lurat ner pestsjuka i graven genom att slänga ner mat och efter att de hoppat i begravde man dem levande, men det är bara en skröna, säger hon.
Men vem är det då som har rest gravstenen och varför är den rest 35 år efter de begravna avlidit, och vilka är det som vilar sin sista vila i Margareta Larssons trädgård?
Under pusselarbetets gång har en del uppgifter gett huvudbry åt Karl Engström och Anne-Marie Lind. På stenen går det att utröna bokstäverna ISS, vilket senare framkom att det står för Jonas Svensson. Jonas föddes i Sjönnered 1693 och växte upp på gården tillsammans med hans far, styvmor och halvsyskon.
Margareta Larsson förklarar att Jonas Svensson var soldat för Karl XII – som tillsammans med en del soldater flydde till det Osmanska riket efter slaget i Poltava 1709. Huruvida Jonas Svensson var en av de soldater som bosatte sig i det Osmanska riket under en längre tid är dock oklart.
Reste stenen först 35 år senare
När Jonas Svensson återvände hem till Sjönnered var pesten förbi och bland dess offer fanns bland andra hans styvmor, en syster och två halvbröder. Eftersom pestsjuka inte fick begravas i vigd jord begravdes de på olika ställen utanför kyrkogårdarna, och ett sådant var där Margareta Larsson har sin trädgård idag.
– Jonas Svensson levde själv länge och blev 64 år. Det var länge för en soldat på den tiden, säger Margareta Larsson.
Stenen kröns med tre kors och texten "8 lik ladis hera no 1712 sates hit af. ISS 1745" (8 lik lades här anno 1712, sattes hit av ISS 1745). Under pusselbitläggandets gång framkom det att Jonas Svensson dock tagit fel på årtalen då de åtta liken begravdes.
Pesten härjade nämligen i närområdet år 1710. Det står också på stenen att det ligger 8 lik där, men kyrkböckerna noterade att endast 6 människor dött i Sjönnered.
– Vi vet inte varför det är så. Kanske var det små odöpta barn som dött och man inte noterade i kyrkböckerna, säger Anne-Marie Lind och Margareta Larsson tillägger:
– Han har kanske inte exakt vetat när de dog heller. På den tiden antecknades inte mycket, utan information gick enligt muntlig tradition. Och samtidigt fanns inte all information i kyrkoböckerna och han kanske fick höra fel årtal när han kom hem, säger Margareta Larsson.
Varför Jonas Svensson valde att hedra minnet av pestens offer och sina släktingar först 35 år senare är dock oklart. Kanske var det då han hade råd med att resa stenen, eller kanske var det då han kom hem.
Stenkonservatorn Anne-Marie Linds två huvudsakliga frågor när hon gick in i arbetet var vilka offren egentligen var, samt en fråga hon och Karl aldrig fick svar på var – varför de pestdrabbade inte nämndes som avlidna och heller inte fick begravas i vigd jord.
– Det är en spännande historia och man kommer små människor in på på livet, säger Anne-Marie Lind.
LÄS MER:Därför har ”Ryamattans Picasso” gett namn till Viola Gråstens plats
LÄS MER:Så växte Mölnlycke och Wendelsberg fram – rikedomen flödade
LÄS MER:Vad hände med Billy Nyqvist, Hällingsjö djurpark och lejonet Leo?
